Favorit i repris...

Jag skulle kunna skriva hur fantastiskt studioarbetet flyter på, men jag tror att ni som brukar läsa har regelbundet börjat fatta det vid det här laget.

Men för att inte chocka er fullkomligt tänkte jag ännu en gång tjata om hur grymma Wilco är. Johan Birgenius konstaterade senast vi sågs att jag förlorat mig fullständigt i Jeff Tweedy och hans mannar.

Det är emellertid inte så konstigt att man gör det. Kolla bara in klippet här nedan.

Ni som inte fattar grejen den här gången heller kan åtminstone öva på er spanska.

Två dagar, två låtar...

Plötsligt hände det...

Jag och Pär satt krökta över piano och gitarr och fingrade på min gamla låt Låt det regna.

Jag har slaktat ganska duktigt i texten, och slängt in lite ny hjärta och smärta. Kan nog bli fint. Min förhoppning är att någon som kan blåsa i en klarinett ska ramla in i studion någon kväll. Just nu känns det nämligen som att det skulle göra låten helt perfekt.

Idag hände något helt annat.

Niklas Andersson slog sig nämligen ned på en turkos stol.

Han halade fram sin Telecaster och tryckte på massa knappar och pedaler. Vips så hade han lagt grymma gitarrer på Rudvall '09 Comeback Special. Det blev helt superbt.

Så här såg det ut medan han väntade otåligt på att Pär skulle pressa rec-knappen i botten.

Nu ska jag springa ut i kylan. Mattias Alkberg spelar på Parken. Det kommer bli grymt!

Äntligen...

Och så fanns den plötsligt där.

Nu kan den som vill lyssna på förra skivan på Spotify.

Den store Kristoffer Åhsberg...

Banjo, mandolin och akustisk gitarr.

Med dessa tre instrument i famnen stegade min gode vän Kristoffer in i studion i kväll.

Någon timme senare skjutsade han mig hem. Det tog faktiskt inte längre tid än så för honom att göra fantastiska tagningar på I Mexiko och Skotthål & feber.

Det berodde inte på att vi hade bråttom, eller att vi slarvade. Han är helt enkelt helt otroligt bra. Plus att han fattar vad som behöver göras för att förvandla dessa örhängen till något makalöst fint.

Ja, just det; ännu en magisk afton i studion.

R U D V A L L tar bladet från munnen...

Lite hybris skadar aldrig.

Därför spelade jag in en liten videosnutt om eftermiddagens och kvällens övningar. Jag var helt enkelt tvungen att berätta.

Under cirka en och en halv minut gick jag därför in i rollen som mig själv och pratade om hur grym Madelene var och hur otroligt bra allt börjar låta.

Var så goda.

Tramporgelns dag...

Jag lyssnade på Wilco när jag med långa steg tog mig över Fjällgatan i morse. Jag var äntligen på väg till studion igen och det var svinkallt ute.

Efter en snabb kaffe på Zenit slog vi oss ner i studion för att lyssna igenom allt som vi hunnit med än så länge.

Vi blev faktiskt lite tagna. Det låter riktigt, riktigt bra. Jag blev allt lite stolt. Stolt över att ha lyckats knåpa ihop så fina låtar, och stolt över att ha så fina vänner som gör sitt yttersta för att det här ska bli en så bra skiva som möjligt.

Målet med dagen var att få till lite tramporgel på "Höst-låten", så att Karin Wiberg kan börja skriva ett stråkarrangemang. Det lyckades vi med. Jag lyckades till och med fånga Pär på film medan han trevade sig fram.

I kväll ska jag och bandet repa. Eventuellt tänker jag slänga fram ett låtskelett som dom kan sätta tänderna i. Vi får se...

Återkomsten...

Igår var jag med om ännu en magnifik afton i studion.

Det börjar nästan kännas lite overkligt. När kommer kallduschen? Bakslaget? När ska det börja ryka ur datorn? När ska mina medmusikanter tröttna och sluta dyka upp?

Vi la de första grunderna till låten Rudvall '09 Comeback Special igår kväll. Den kan bli en av de starkaste låtarna på plattan.

Johan var, som vanligt, klar innan jag hann placera mitt beniga ass på stolen i kontrollrummet, och Anders hade vevat igång sina elbasfingrar ordentligt, och var även han klar på ett kick. Snabbt och fantastiskt.

Nästa vecka kör vi vidare. Fram tills dess blir det rep för första gången på länge, samt spelning på Stortorget i Kungsbacka på fredag kl 20:00. Min kära hemstad arrangerar då sin första kulturnatt.

Stråk...

Igår pratade jag med Karin Wiberg.

Hon är en fantastisk figur som ska hjälpa mig med stråkarrangemang på vissa av låtarna. Det känns nästan för bra för att vara sant.

Hon ska snart börja med den där "Höst-låten" som jag nämnt tidigare.

Tack, Karin!

Ännu en kväll i Mexiko...

Igår smiskade vi in banjo respektive bas på låten I Mexiko.

Kristoffer och Anders gjorde ett strålande arbete i vanlig ordning. Själv satt jag stum av beundran i kontrollrummet.

Nästa gång ska vi försöka lägga lite tromboner och trumpeter på låten. Det ska bli, minst sagt, spännande.

Kaffetåren 4...

Min bror besökte Italien för ett tag sedan.

Han hade den goda smaken att köpa med sig en påse med finfina kaffebönor hem till mig.

Ska faktiskt rusa iväg och göra mig en kopp just i detta nu. Häng på om du vill.

Och så kom hösten...

På väg igen.

Denna gång började jag och Pär att plocka sönder en skön bit som vi kan kalla för Hösten. Åtminstone kan vi kalla den för det i skrivande stund.

Vi har kört låten live några gånger, men jag kände inte att den versionen vore rätt att spela in. Testade även en snabbare bandversion i replokalen strax innan sommaren, men inte heller då kändes det rätt. Men skam den som ger sig. Den tredje versionen kan det nog bli något med.

Pär fick ta på sig sin George Martin-mask och vips så började vi fundera på att göra en orkesterversion. Åtminstone en liten och skev sådan... Vi får se hur allt slutar. Än så länge känns det hur som helst spännande.

Från Mexiko till Turkiet...

Jag måste berätta.

Jag har varit med om något fantastiskt.

Under eftermiddagen, medan Göteborg stormade bort, spelade Madelene flygel som aldrig förr.

Mellan tagningarna drack hon kaffe och åt en apelsin.

Johan satt i kontrollrummet och åt potatismos.

Jag och Pär åt ingenting.

Vi bara lyssnade på hur Madelene fick låten att gå från okej till magisk.

Utanför blåste tegelpannor ner från taken.

Jag var lycklig under promenaden hem.

Smakprov...

Var så goda. En liten teaser av I Mexiko.

Banjon i Majorna...

Jodå, nu lyser rec-knappen röd igen.

Ikväll satte vi tänderna i låten I Mexiko.

Min vän Kristoffer Åhsberg var på besök i studion.

Gissa om jag blev glad när han kastade fram en banjo ur en brun låda. Och gissa om han gick lös på strängarna... Jag, Pär och Johan blev alldeles yra i mössorna.

Tillsammans med ett litet trumset och våra röster hjälpte banjon oss att hitta hela vägen hem. Vänta bara tills ni får höra.

Tack Kristoffer.

På fötter igen...

Skorna stod bredvid varandra på hallmattan.

Det var söndagkväll och jag var på väg.

Natten gick långsamt.

Jag lyssnade på musik, såg de sista avsnitten av Sopranos, knäppte på gitarren, åt en morot.

Jag var påklädd,

förväntansfull

och beredd.

Några regndroppar slog mot fönsterrutan.

Det gjorde mig ingenting.

En och annan bil passerade på gatan utanför.

Jag kom att tänka på nätterna då jag som barn låg vaken hemma hos min farmor och farfar.

Jag kan än idag minnas ljudet av de blå bussarna som då och då stannade till.

Minns ljudet av dörrar som öppnades, och motorljud som växte och dog bort.

Jag sneglade på klockan. Det var inte långt kvar nu.

Borstade tänderna.

Blötte ner händerna och drog dem genom håret.

Tog på mig en skjorta över linnet.

Jag såg ljuset komma över hustaken.

Jag såg hur en hel stad sträckte på sig.

Jag hörde hur ett helt land knakade och vred på sig.

Jag viskade "god morgon". Jag tänkte "äntligen".

Tog på mig skorna och gick ut.

Andades in luften.

Den doftade ännu av sommar.

Kände man efter kunde man även känna lukten av forexkontor, festivaltält, rosévin och espandrillos.

Grejen var att lukten nästan var obefintlig nu.

Den fanns mest där som en påminnelse om något som varit.

Jag gick nedför gatan.

Semestern var över.

Det stod "måndag" över hela himlen.

Livet kunde åter igen ta sin början.

Svammel...

Vaknade.

Låg kvar en stund i sängen.

Fötterna värkte.

Stel i lederna.

Borelia, tänkte jag.

Precis som far.

Och mor.

Haltade över golvet.

Kände mig som en 80-åring.

Tog på mig glasögonen.

Tog ett steg tillbaka när jag mötte spegelbilden.

Försökte trycka ner håret.

Drack kaffe.

Drack kaffe igen.

Önskade att något skulle hända.

Läste en sida i en bok jag hittade bakom soffan.

Läste,

Det blir inte roligare än så här.

Så sant.

Det blir inte roligare än så här.

Varför?

Därför.

Patricia Lee Smith...

På bilden till höger ser ni en suddig Patti Smith. Bilden är tagen i Jahrhunderthalle i Frankfurt i måndags.

Jag var där och det kommer jag kunna glädjas åt i resten av mitt liv.

Två av de bästa konserter jag sett har jag avnjutit i Tyskland. För några år sedan såg jag Tom Waits i Berlin, och nu var det dags för Patti Smith i Goethes födelsestad.

Free Money, Gloria, Peaceable Kingdom, Rock 'n' Roll Nigger, Ain't It Strange, Dancing Barefoot, Because The Night, Are You Experienced?, My Blakean Year, Beneath The Southern Cross och en hel rad andra fantastiska versioner av fantastiska låtar, men framförallt en magisk version av favoriten We Three. Kanske extra magisk eftersom en av låtens huvudpersoner satt på scenen. Gitarristen Tom Verlaine från Television finns nämligen med i fru Smiths kompband under den pågående turnen.

Här kommer ett klipp från Stockholm 1976. Njut.

Inte så illa, va?

Äppelvin...

Jag är på väg.

Åker till Frankfurt några dagar.

Tänkte kolla in Patti Smith, dricka öl och äppelvin samt äta min första apfelstrudel.

Jag och Madelene har börjat planera hur vi ska få ordning på resterande låtar till skivan. Det känns finfint. Om en vecka ungefär kör vi vidare i studion.

Vill även passa på att tipsa om herr Mattias Alkberg. Under hösten släpper han skivan Nerverna.

Glasögonorm...

Jag drömde i natt.

Jag har haft samma dröm flera nätter i rad.

Den utspelar sig hemma i min egen hall. Och jag är vilse.

Jag befinner mig mitt i rummet och letar efter en dörr ut, men det finns ingen.

I ena hörnet står Tomas Dahl i en hemmagjord Alf Robertson t-shirt. Han spelar på en av mina gitarrer. När jag frågar honom om vägen ut svarar han inte.

Intill en annan vägg står ett par jag inte känner. De kysser varandra.

Hon håller hans ansikte mellan sina händer. Hans armar hänger ned längs sidorna.

När jag går emot dem vänder hon sig plötsligt emot mig. Hon ber mig att känna på hans kinder. De är, som hon säger, de lenaste kinder man kan tänka sig. Jag ryggar tillbaka, då män utan skäggväxt skrämmer mig mer än lösa hundar.

I ett hörn får jag syn på ett par kryckor. De har tillhört min mamma. Det är samma kryckor som hon använde efter att ha fallit på en isfläck utanför Mölndals sjukhus då hon väntade mig.

Jag tar en av kryckorna och börjar slå mot golvet. Jag slår och slår i ett försök att ta mig ut. Efter någon minut har jag lyckats slå upp ett hål i parketten. Hålet är stort som en cd-skiva.

Jag ser en kvinna i 80-års åldern sitta där nere. Jag ropar efter henne. Hon tittar upp , men svarar inte. Vi ser på varandra en stund, sedan tar hon av sig sina glasögon. Hon sträcker dem upp genom hålet och jag tar emot dem. Jag håller dem i händerna en stund innan jag tar dem på mig. Ljuset blir starkare och starkare. Snart känns det som att titta in i solen.

Det är då jag vaknar upp i min säng. Jag har fortfarande kvinnans glasögon på mig. Jag sträcker mig efter en kamera som ligger på golvet bredvid. Jag tar en bild av mig själv.

När blixten slår emot mig

vaknar jag igen.

Wanted...

Pär är hemma i Sverige igen. Åtminstone finns det folk på gatan som påstår det. Jag ska ta de närmsta dagarna och leta reda på honom. När jag väl funnit honom ska jag släpa honom till studion igen. Semestern är över. Det är dags för lite sweet music.

I kväll blir det dock vin och Alf Robertson för hela slanten. Tomas kommer hit.

R U D V A L L satsar allt...

Det känns helt naturligt när han frågar mig om jag vill tävla. Om jag vill ta reda på vem som kan äta flest potatisar. Han eller jag?

Jag känner honom inte. Vi har faktiskt aldrig träffats tidigare, men jag bestämmer mig ändå för att testa. Han väger lite mer än jag, det kan jag se klart och tydligt, men ändå känner jag på mig att jag kommer att slå honom.

Två och en halv timma senare vet jag. Jag försöker sträcka på mig när jag stolt vacklar därifrån. Det är första gången sedan nutidsorienteringen i mellanstadiet som jag vinner något. Det känns stort.

En torsdag...

Mannen på gatan nedanför ropar "Älskling? Älskling?", upp mot en balkong. Hans älskling svarar inte. Ett kort ögonblick funderar jag på att svara. Jag biter mig i tungan. Bestämmer mig för att spara på rösten. Rösten som en sommarförkylning tagit över. Istället skriver jag "Jag orkar inte mer", med skrivstil på ett papper och låter det segla ned från balkongen. Jag ser det landa framför mannen på trottoaren.

Jag går in och gör kaffe. Anstränger jag mig kan jag känna smaken genom förkylningen. Jag tänker på gårdagen. Dagen då jag promenerade på en kyrkogård i Malmö. Jag sparkade på omogna kastanjer som låg på grusgångarna och drack ljummet vatten ur en flaska. Det var en fin dag. Jag tänker på mannen med rullatorn som önskade mig trevlig resa när jag klev ombord på bussen som skulle ta mig hem.

Jag lyssnar på den nya Wilco-plattan och läser ett kapitel i Autisterna av Stig Larsson. Jag snyter mig och undrar vad det ska bli av den här dagen.

Kanske ägnar jag de kommande timmarna åt att lyssna på The Low Anthem.

Pölseland...

I morgon blir det Köpenhamn. Ska kolla in Depeche Mode.
Vet inte varför jag blir av med min Depeche-oskuld först nu. Jag fick deras skiva Some Great Reward när jag var åtta år och har lyssnat troget sedan dess. Nu är det hur som helst dags. Ska bli fint.
Passar nog även på att besöka Sonic Youth-utställningen i Malmö en andra gång.

Vid vattnet...

Det är en bra dag.
Jag traskar omkring.
Lite senare lämnar jag staden. Åker till havet.
Letar upp nyckeln.
Dricker vatten och väntar.
Dödar en myra.
Äter makrill och potatis.
Byter lakan.
Somnar efter att ha släppt in sval kvällsluft i hela huset.

Det sista jag hinner tänka är att jag ser fram emot att få fortsätta inspelningen av skivan.

Tjock vän...

Idag har jag irrat omkring på stan utklädd till min låtsaskompis.
Det kändes konstigt. Han blev så mycket bättre bemött än vad jag brukar bli.
Just nu orkar jag inte tänka på hur det skulle vara att behöva hoppa i fatsuiten så fort man ska lämna lägenheten. Speciellt inte varma dagar som den här. Jag får nöja mig med att vara jag.

Ikväll blir det Social Distortion. Jag kommer gå som mig själv. Eventuellt kommer mitt sällskap Johan, att göra det samma.

Mozmåndag...

I december 1997 befann jag mig på Lisebergshallen i Göteborg och bevittnade min första Morrissey-konsert.

I måndags var jag på plats igen. Det var varmt och jag fick höra en grym The Loop.

På vägen hem nynnande jag på Smiths-låten Some Girls Are Bigger Than Others. Det var fortfarande varmt, men lättare att andas.

Jag och Steven Patrick var bättre kompisar 1997 än vad vi är idag, men så länge han spelar Why Don't You Find Out For Yourself, kan jag tänka mig att ses då och då.

I morgon går jag och Trumjohan och kollar in Social Distortion. Det ni!

Rast...

Pär har åkt till Tyskland på semester.

Därför har vi en liten paus i inspelningsarbetet just nu.

Efter det kör vi vidare med ytterligare tre grunder.

Jag fördriver den lediga tiden med att skriva nya låtar, samt med att få ordning på texterna till de gamla.

I kväll kommer jag dock ägna min tid åt lite rock 'n' roll från Australien. Här får ni ett skönt klipp att njuta av.

Blind Love...

Jag minns inte så noga.

Det var en motorväg.

Det är jag säker på.

Det borde ha varit på en buss.

Hur som helst, det var natt och du var säkert där.

Jag vet att du inte satt bredvid mig, men antagligen låg du och sov nånstans.

Antagligen på sätet bakom mitt.

Antagligen med din jacka, eller en kasse med cd-skivor som huvudkudde.

Jag kunde inte sova.

Du hade tjatat i timmar om den där tjejen som inte ville ha dig.

Du sa att det var skönt att prata med mig, att jag var bra på att lyssna.

Inget kunde vara mera fel. Det enda jag satt och funderade på var om Tom Waits låten Blind Love var med på Rain Dogs- eller Swordfishtrombones-plattan.

Jag minns inte varför.

Men jag minns att jag visslade på den när jag befann mig i den där lägenheten utanför Borlänge.

Jag har för mig att din bror bodde där. Eller om det var min bror.

Jag är hur som helst säker på att vi eldade upp mängder av brev.

Vi la dem i en kastrull och tände på.

Du satte på köksfläkten samtidigt som du viftade med en tidning under brandvarnaren.

Jag stod bredvid kastrullen, beredd att slänga på ett lock om lågorna blev för höga.

Och jag visslade på Blind Love.

Antagligen föll en del av mitt minne ner i den kastrullen.

Allting är så otydligt.

Men jag vill minnas att någon kom in genom en dörr.

Det var nog ingen överraskning, för jag är säker på att jag någon sekund tidigare hade hört samma person nysa.

Och jag minns att jag hann säga prosit innan jag fortsatte att vissla.

Bock och bug...

Stort tack till alla som dök upp i Bältesspännarparken igår. Det var lite kallt, men en finfin kväll. Jag och bandet hade en härlig stund på scenen.

Hoppas vi ses snart igen.

Nu står det nubbe på schemat.

Ut i solen...

Nu går jag.

Ska köpa strängar och två säkringar.

Sen blir det soundcheck.

Sen väntan.

Sen magi.

Tuff natt, hård morgon...

Jag låg vaken i natt. Det var regnets fel.

Det slog helt enkelt för hårt mot sovrumsfönstret.

Och sen dök dagisbarnen upp.

Helt klädda i galon växte dom upp som svampar ur asfalten.

Den inhägnade gården nedanför mitt fönster fylldes till bredden. Deras röster överröstade skyfallet.

Efter en stund fick jag nog.

Jag öppnade upp fönstret, lutade mig ut och skrek: Sluta! Sluta! Sluta!

Sedan gick jag och somnade i soffan.

Någon timme senare vaknade jag. Då hade regnet slutat.

De små galonmänniskorna lekte precis som förut. Men regnet, det hade slutat.

Det kommer med andra ord bli en riktigt fin kväll i Bälstesspännarparken senare idag.

Nu tar jag på mig regnjackan och går ut och leker.

Nedräkning...

Efter en tripp till den friska luften är jag nu åter i staden.

Detta firades med ett ypperligt rep igår kväll. Vi körde igenom lite låtar inför spelningen i Bältesspännarparken imorgon kl 20:30. Det kommer bli oerhört tjusigt.

Utflykt...

Jag lämnar staden för havet.

Jag och Depeche Mode säger Goodnight Lovers.

Grannar...

Vi åkte hiss tillsammans.

En långsam hiss.

Vi skulle åka fem våningar. Det kändes som femtio.

Eller femhundra.

Vi pratade inte, men jag lyssnade när du andades genom näsan.

Du höll en tvättkorg i famnen.

När hissen äntligen stannade tryckte du upp hissdörren med ryggen. Sakta.

Jag grävde i fickan efter mina nycklar under tiden.

När jag slutligen kom in i min lägenhet kunde jag inte låta bli att kika ut genom titthålet. Du stod fortfarande ute i trapphuset. Fortfarande med tvättkorgen i famnen.

Plötsligt vände du på korgen. Du strödde tvätten över golvet.

Jag stod kvar och kikade.

Jag såg hur du drog ihop alla kläder, alla lakan och handdukar till en stor hög framför din dörr.

Sedan satte du dig i den.

Nu har du suttit där i fyra dagar.

Du borde vara hungrig.

Kaffetåren 3...

Det var dags att köpa kaffe igen.

Den här gången föll valet på 1 kg bönor från Caffé Circi. 60% arabica och 40% robusta.

Jag har hunnit testa ett par gånger och än så länge är jag inte helt överväldigad. Kanske beror det på att jag har haft sådan tur med mina senaste kaffeinköp, men jag tycker helt enkelt inte att det smakar speciellt mycket.

Så kan det gå...

Mot bingen...

Medan jag lyssnade på sirenerna som passerade på gatan utanför, gjorde jag en pytteliten ljuslykta av frost jag skrapade fram ur frysen. Det blev en stämningsfull kväll.

Jag önskar er allt gott med Joe Tex och I Let Her Get Away.

God natt!

Magisk onsdag...

Det var en fin dag igår.

Den inleddes med kaffe och Steven Sebrings film Dream of Life om Patti Smith. Otroligt bra. Och snygg.

Men så plötsligt befann jag mig i Pärs studio igen. Niklas hade stämt sin gitarr och vi var mitt uppe i inspelningarna.

Niklas var en fena i vanlig ordning. Han satte faktiskt sina saker lite väl fort. Det kändes som att man hade glömt något. Det hade man givetvis inte, så vi drog oss hemåt ett par timmar tidigare än beräknat. Jag firade genom att rosta lite bröd.

Niklas, det här kommer bli grymt. Tack för igår. Bock och bug!

Jag passade även på att föreviga Niklas utrustning. För att förtydliga hur mycket han tycker om att skruva på rattar och trampa på pedaler har jag även fotograferat Tomas prylar.

Helena Wetterberg 1941-1964

Vi är många som minns Helena Wetterberg, men en del minns henne inte alls. De vet helt enkelt inte vem hon är. Eller var, kanske jag ska säga.

Helena Wetterberg föddes i Göteborg i början av 40-talet.

När hon var en minut gammal visste hela sjukhuset vem hon var. När hon var fem minuter gammal kände hela Göteborg till henne. Hon föddes nämligen med väldigt långa ben. Jag menar, väldigt, väldigt långa ben. Hon vägde strax över 4.000g men hennes ben var ungefär en meter långa. Kanske till och med lite längre.

Detta skulle kunna vara historien om ett freak som kom till jorden, men så är inte fallet.

Under de kommande åren växte hon upp och blev, vad man säger, Göteborgs vackraste kvinna. Dessvärre även den mest kända. Hennes långa ben gjorde henne nämligen berömd långt utanför stadens gränser. Hon blev ett av stadens största turistmål. Under tonåren hade hennes ben lagt beslag på inte mindre än 87% av hennes längd.

Hela Helenas uppväxt bestod av att fotograferas, intervjuas, pekas på och allt annat som hör kändisskapet till. Trots detta försökte hon leva så normalt det bara gick. Hon tackade artigt nej till alla frierier och levde ensam i sin lägenhet intill Mariaplan. Hon arbetade som florist och fick dagligen besök av beundrare och nyfikna.

All denna uppståndelse blev till slut för tung att orka med. När båda Helenas föräldrar tragiskt gick bort i en trafikolycka under en bilsemester var hennes krafter slut. Hon orkade inte med det offentliga livet längre. Tänk er Greta Garbo. Eller Agnetha Fältskog långt innan denna ens kunde stava till Björn och Benny. Hon bestämde sig för att lämna sitt dåvarande arbete och började istället försörja sig med att tillverka fyrverkeripjäser i en mörk lokal på Hisingen i Göteborg.

Detta gick till en början väldigt bra. Varken fabrikens ägare eller någon av de anställda var det minsta intresserade av att avslöja sin nya medarbetare. Nu började Helena andas ut så smått. Men säg den lycka som varar för evigt...

Efter omkring sex månader på fabriken började ryktet plötsligt att sprida sig. En tidigare anställd var bitter över att ha blivit avskedad efter att ha smugglat ut svartkrut, och ville hämnas. Att avslöja för allmänheten att ingen mindre än Helena Wetterberg arbetade på fabriken skulle få människor att bege sig till Hisingen och, förhoppningsvis, störa produktionen. Kanske till och med få den att upphöra helt.

Att det var Helena som avslöjat smugglaren bidrog också till att detta skulle var den perfekta hämnden.

Dagen då den första artikeln gick att läsa i landets tidningar kunde man inte ana någonting. Helena var låg och besviken, men annars var hon precis som vanligt. Hon arbetade flitigt och noggrant. Ingen blev förvånad över att Helena valde att jobba över. Under natten var emellertid katastrofen ett faktum. Helena var ensam i fabriken när olyckan var framme. En del påstår att det var en olyckshändelse när hela byggnaden flög i luften. Andra menar att det var Helena som tröttnat, att hon slarvat avsiktligt med krutet. Hela fabriken jämnades med marken, och man kunde inte finna några rester eller spår av Helena.

Det har länge diskuterats angående en minnessten eller liknande. Än så länge har inget hänt. Vi som känner till Helenas historia anser emellertid att det är dags.

En helg i Malmö...

Jag var i Malmö i helgen. Under en nattlig taxiresa genom staden fick jag av någon anledning för mig att öppna chaufförens matlåda som låg intill växelspaken. Detta var tydligen en dålig idé. Han ställde sig på bromsen, skrek och uppmanade mig att genast lämna bilen. När jag försökte be om ursäkt svarade han med att spotta på mig. Han missade ansiktet men träffade halsen. Då blev jag lite irriterad. Jag rykte åt mig hans matlåda, slet av locket och fick till slut upp hans äggsmörgås. Jag tog ett stort bett. Sedan tuggade jag med öppen mun framför honom. Han blev vansinnig och började skaka mig, men på något sätt lyckades jag lirka mig loss. Jag tog mig ur bilen och började promenera längs vägkanten. Han klev ur taxin och ropade efter mig, men jag fortsatte att gå. Efter att ha traskat omkring i tjugo minuter kom jag på att jag fortfarande höll äggsmörgåsen i handen. Jag tog ett sista bett innan jag slängde den i en papperskorg.

Under min vistelse i Malmö passade jag även på att besöka Malmö Konsthall och utställningen Sonic Youth etc.: Sensational Fix. Alla som har vägarna förbi Malmö innan den 20/9 rekommenderas ett besök.

På onsdag ska vi spela in Niklas gitarr på några låtar. Själv ska jag lyssna, njuta, stampa takten och dricka kaffe.

Här får ni en fin bit. Det är Patti Smith och låten We Three.

Dags för ännu en magisk afton...

Jag kan ingenting om fotboll.
Inte ett dugg. Jo, jag känner till att den före detta landslagsspelaren Tomas Brolin har en restaurang med utskänkningsproblem, och jag vet att Centralstationen ser ut som en krigszon efter en del allsvenska matcher. Men jag förstår att sporten innebär så mycket mer.

Därför var det väldigt roligt när det trillade in ett mail för ett tag sedan. Det handlade om UEFA U21-EM i Göteborg. Min första tanke var att "nu äntligen ger de fyra fotbollsträningarna i mellanstadiet resultat", men snart insåg jag att det inte var min högerfot de var ute efter. Det var min väna stämma. Jag fick helt enkelt ett erbjudande om att spela min musik, mina låtar, i Bältesspännarparken den 18 juni.
Där kommer det arrangeras något som de valt att kalla för Fanzone. Hit går man under juni månad om man vill dricka en öl eller två, om man vill kolla på en match på en skitstor skärm, och tydligen även om man vill kolla in ett tjusigt band. Som ni förstår nappade jag på erbjudandet. Jag såg min chans. Äntligen skulle jag få lära mig mer om fotboll. Men inte bara det. Jag såg även min chans att få lära ut. Att få kasta ut lite information i form av ackord och ord, information om hjärta och smärta, om bensin, sjukdomar och ishallar. Se det som ett utbytte, den som vill.

Som vanligt plockar jag med mig mitt finfina band.
De kallar sig för:

Madelene Fhager
Tomas Dahl
Anders Ljungberg
Niklas Andersson
& Johan Birgenius.

Jag har bestämt för mig att hela kalaset kommer att vara gratis. Det ni! Fri entré skojar man inte bort under dessa hårda tider.

Hur som helst; hoppas att vi ses den 18 juni. Magi utlovas i vanlig ordning.

Omogna instrument...

Tja, vad ska man säga..?
Jag är tillbaka i staden igen. Och ja, jag hittade trädet. Och det växte gitarrer på det. De hängde i klasar. I stora fina klasar hängde de ner från grenarna. Omogna.
Till en början blev jag lite besviken. Jag hade vandrat genom den svenska naturen i en och en halv dag. Jag hade druckit vatten ur en liten bäck. Jag hade ätit granskott och övernattat under bar himmel. Men en gitarr är ingen mango. Det går inte att lägga den i fönstret och låta den mogna. En gitarr måste få ta sin tid.
Det var oerhört lockande att rycka ner en när man ändå var på plats, men jag höll mig. Jag tänkte att "nu vet jag hur man hittar hit", och bestämde mig för att det får bli en promenad till trädet när hösten är här.

Äventyr...

Jag har hört talas om ett träd på vilket det växer gitarrer. 

Jag är egentligen inte så intresserad av instrument, men detta måste ju kollas upp. Idag besökte jag därför en man strax utanför stan som bjöd på nubbe och lämnade över en karta. I morgon bär det av. Förhoppningsvis kan jag skörda ett par fräscha guror. Återkommer givetvis om detta.

Jag lämnar er inte tomhänta. Var så goda; Wilco med deras "Ashes of American Flags".

En gitarr, två låtar...

Jisses. Nu har det spelats gitarr. Tomas Dahl alltså. Ytterligare två låtar har nu smyckats med skeva, förtjusande och överstyrda toner. Det blev skitbra. 

Tomas -  jag bugar mig!

Vi hade en fin kväll i studion tillsammans med Pär. Anders och Johan tittade förbi och pratade jazz och drack kaffe. Jag namedroppade lite. Nämnde både Charles Mingus och Keith Jarrett medan jag fingrade försiktigt på min Cannibal Corpse-pin. 

Snart ska vi låta Niklas Andersson klia lite gitarrsträng. Innan dess ska vi hinna med lite rep och andra snajsiga saker. Jag återkommer snart angående det senare.

Nu säger jag god natt med Willie Nelson och "Half A Man".

Kaffe och musslor...

Att man ska vara noga med sin hygien har man känt till sedan man bläddrade i sitt första nummer av Kamratposten. Konstigt bara att de inte skrev något om vikten av att hålla ordning på sin kaffemaskin. Tur att jag har goda vänner som PJ Johansson. Han är inte enbart en grym bassist, han är även en man som insett det fantastiska med en god espresso. Under ett telefonsamtal härom dagen kom vi, som vanligt, in på ämnet kaffe. PJ tipsade mig om ett pulver som tar bort gamla kaffefetter och smuts som fastnat i maskinen. Morgonen efter studsade jag omedelbart till Kaffemaskinen på Storgatan för att inhandla mig en burk. Och shit mama, sicken succé det blev. Maskinen blev som ny. Även filterhandtaget fick sig en dos och ser idag näst intill oanvänt ut. Den gamla skiten försvinner och man kan börja om på ny kula. 

Jag passade även på att köpa lite nya kaffebönor. Denna gång från Åre Kafferosteri. Blandningen heter Pop, och innehåller enbart arabicabönor. Jag får erkänna att jag har oerhört svårt för namnet, men jag blev glatt överraskad av smaken. Eller smakerna, kanske jag ska säga. Jag har druckit blandningen Rwanda från Åre Kafferosteri tidigare. Den var bra, men denna var betydligt bättre.

Senare idag bär det av till studion. Äntligen. Ser verkligen fram emot att få höra Tomas spela gitarr igen. Eftersom vi kommer hålla på en bit in på kvällen är det viktigt att ta med sig lite mat. Jag har förberett musslor som jag och Pär kan smaska i oss medan Tomas spelar. Är han lika bra som sist kan jag dock tänka mig att spara några till honom.

Den händige trubaduren...

I slutet av 60-talet sommarjobbade min far på Ica i Kallebäck. För en del av de intjänade pengarna köpte han en verktygslåda. Under de kommande åren var den en trogen följeslagare, då den alltid stod i bagageutrymmet på hans Mercedes 220s. 

En man som lägger sin lön på en låda av plåt har dock ett så stort intresse för verktyg att den lilla blåa verktygslådan snart var för liten. Min far köpte helt enkelt en ny. Eller bytte upp sig, som han skulle kalla det. 

Den första lådan slängdes emellertid aldrig. Den ställdes undan i någon vrå, och för ett par veckor sedan tog jag över den. Jag får säga att det känns riktigt bra. Jag har nu fyllt den med mina Clas Ohlson-verktyg och med jämna mellanrum går jag förbi och öppnar det gnisslande locket, kikar ner och njuter en smula.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av distpedaler eller fina förstärkare, så som alla mina musicerande vänner har varit. Men nu känns det faktiskt som att jag har hittat min grej. Äntligen har jag min tunga pryl att släpa runt på. I morgon bär jag helt enkelt med mig min nya verktygslåda till Pärs studio i Majorna. Kanske fixar jag något trasigt på vägen dit. 

Elektrisk stämning...

Tomas Dahl plockade med sig ett par gitarrer och en förstärkare till studion i Majorna idag. Under några timmar lät han sedan strängarna tala. Det lät skevt och vackert, och jag och Pär satt i kontrollrummet och njöt.

Strax innan klockan 15 hände det som inte fick hända. Tomas hår fattade eld. Jag sprang omedelbart ut och knäppte en bild när jag kände röklukten.

Två bitar han vi med innan olyckan var framme. Tomas får en vecka på sig att återhämta sig. Sedan kör vi igen. 

Hat trick...

Tillsammans med den rare Tomas Dahl avnjöt jag tre finfina spelningar i lördags kväll. 

Först ut var Johan Birgenius, som bjöd på sin examenskonsert på Artisten. Johan är en fena på att smiska trumskinn. Det kommer ni att kunna höra på min kommande skiva. 

Efter Johans uppvisning rusade vi vidare ut i kvällen, mot Perssons Pack. Det var inte så illa pinkat det heller. 

Vi drack lite öl. Vi drack lite vin. Och plötsligt stod vi på golvet framför scenen på Pusterviksbaren. Framför oss stod Phosphorescent. Spana in skivan "To Willie" och ångra att ni inte var på plats.

På bilden här kan man ana den sköna stämningen. 

Nu ska jag jaga rätt på Tomas. Det är snart dags att spela in gitarren han brukar ha hängandes på magen.

Flygel...

Igår spelade vi in flygel på tre låtar. 

Madelene spelade fantastiskt fint i vanlig ordning, medan Pär sprang fram och tillbaka mellan rec-knappen och mikrofonerna. Allt blev väldigt lyckat.

Själv satt jag bredvid och försökte säga smarta saker. Det gick sådär. Men va fan, jag har ändå skrivit låtarna som vi spelar in. Det är inte så illa det. 

Hur som helst; Madelene och Pär - stort tack!

En god vän...

Låt mig presentera en riktigt god vän till mig.  På bilden är han lite suddig. Han är betydligt finare i verkligheten. 

Tack till bröderna Hildingh för lånet. 

Goda grannar...

Kaffet är slut. 

Jag tröstar mig med att lyssna på Wilco. Igen. 

För nån dag sedan knackade en av mina grannar på. Hon bad mig att spela något annat. Hon påstod att hon var trött på Jeff Tweedys röst, att hon inte klarade av en minut till med Yankee Hotel Foxtrot, Being There eller Sky Blue Sky. Hon påstod även att hon funderade på att flytta om jag inte slutade att lyssna på Wilco. 

Jag sa att jag skulle tänka på saken. 

I morse kom ytterligare en granne och hälsade på. Han sa ungefär samma sak som den tidigare. Fast lite otrevligare. Han tyckte att det var jag som borde flytta. 

Jag sa att jag skulle tänka på det med.

I morgon ska jag och Tomas bege oss till Flunsåsparken på Hisingen. Det är en hyllningskväll till Alf Robertson som står på schemat. Alfs skiva En flisa av granit kommer finnas till försäljning. Jag har redan slagit sönder spargrisen. Under natten mellan tisdag och onsdag kommer med andra ord mina grannar få lyssna på något annat än Wilco. 

På torsdag ska jag träffa Pär och Madelene. Då är det dags att spela in flygel på de fyra första låtarna. Det kommer bli makalöst vackert.

Och så fanns det bas på fyra låtar...

Anders smiskade in basen på Taxi till Istanbul på ett kick. Han är en fena.

Nu har jag raggat upp en så kallad multikabel på 45 meter. Den kommer väl till pass då vi ska spela in flygel nästa vecka. 

På väg...

Det regnar. 

Jag har ont i halsen. Och huvudet. Och i ena sidan av ryggen. 

Men jag är på väg. 

Likt Zeb Macahan kommer jag lufsa över Fjällgatan för att ta mig till studion. 

Först ska jag bara snyta mig. 

Och dricka kaffe.

Fortsättning följer...

På fredag är det äntligen dags att fortsätta arbetet i studion. Vi ska lägga bas på låten Taxi till Istanbul, och förhoppningsvis kommer vi snart kunna spela in lite flygel också. 

Inom kort är det dags för Tomas att lägga ifrån sig sin nyinköpta Alf Robertson-bok och börja koncentrera sig på sin gitarr. 

Kaffetåren 2...

När jag köpte kaffebönor senast föll jag för dessa fina blandningar. 

Den vänstra påsen innehåller bönor från Brasilien och Etiopien, och är blandningen som Mattias Björklund från da Matteo använde när han representerade Sverige i World Barista Championship. En oerhört god blandning som gick att köpa fram till den 1 maj. 

Den högra är rostad av da Matteo och innehåller arabicabönor från Guatemala. Jag har testat att göra vanlig espresso, vilket blev helt okej. Nu är det dags att prova presskannan.

Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg...

Nu är den äntligen min. Boken om Alf Robertson. 

Inte nog med att den är fylld med fantastiska historier, den är även riktigt snygg. En bok värdig Alf, helt enkelt. 

Göteborgsförlaget Reverb ligger bakom utgivningen. Kasta dig in på deras hemsida och beställ så många exemplar det bara går. 

Så kan det gå...

För ett par år sedan skrev jag ett kortfilmsmanus. Det handlade om en trollkarl det gick lite snett för. När han övade en kväll råkade han såga itu en kvinna på riktigt.

Jag har inte tänkt på detta manus på länge. Förrän idag. Eller förrän i natt snarare. Då ringer nämligen min telefon. När jag svarar är det en mansröst som talar långsamt och lite hest. Först snackade vi lite allmänt, men efter ett tag hörde jag att han grät. Att han snyftade lite mellan meningarna. När jag frågade hur det stod till ville han först inte berätta. Det var flera minuter senare som jag kunde lista ut att det hade med mitt manus att göra. Det visade sig att han var skådespelare. Eller arbetslös skådespelare, kanske jag ska säga.

Klockan var 04:15 ungefär när han började berätta på allvar. Då hade vi pratat ganska länge.
För ett par veckor sedan hade han varit med om en filminspelning. Han spelade trollkarl. Ja, ni fattar vart jag är på väg..? Han berättade att först kom det sågspån, sen skriket. Och sen kom blodet. Dropp, dropp, dropp. Han hade inte sovit sedan dess. Så fort han slöt ögonen kunde han höra en såg arbeta sig igenom en spånskiva. På dagarna vågade han knappt sätta ner fötterna, eftersom han var rädd att trampa i blodspill. Givetvis var han även livrädd för att bli dömd för mord. Därför hade han lämnat allt, familj, hem, vänner, och gömt sig där han hoppades att ingen kommer att leta.

Varför han ringde mig? Jo, det är väl ganska självklart? Han ville att jag skulle ta hand om hans familj. Att jag skulle se till att hans fru och döttrar hade mat på bordet. Att de hade råd att betala hyran, köpa kläder, och så vidare, och så vidare. Givetvis kunde jag inte göra annat än att lova honom det. Jag känner ju trots allt att lite av detta är mitt fel.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har inte råd att ta hand om en hel familj. Inte som det är nu i alla fall. Det verkar som att jag är i behov av ett arbete.

Den 21/4 2009...

Stort tack till alla som kom och såg oss spela på Pustervik igår. Det blev en fin kväll.

Ett extra stort tack till Niklas, Tomas, Anders, Johan och Madelene.

Ett litet tack även till Långe-Johan som tagit bilden.

Radion avklarad...

Precis hemkommen från Hisingen. 

Medverkade i Radiohuset på P4 Göteborg. 

Jag hade det stora nöjet att få sällskap av Madelene. Tillsammans spelade vi två sköna örhängen. Programledaren Hasse Andersson tog väl hand om oss och ett tag kändes det som att vi aldrig ville åka därifrån.

På bilden här ovan ser man att Hasse är lite mer solbränd än jag. Mina ögon är dock lite blåare. 

Hur som helst, alltid trevligt att få hälsa på i Radiohuset. Förhoppningsvis var det inte sista gången.

Nu ska jag dricka kaffe. Om en stund bär det av till Pustervik för soundcheck. 

Onsalasonen...

Den härliga lokaltidningen Norra Halland hörde precis av sig. De ville skriva en liten grej om spelningen imorgon. De har även den goda smaken att vilja kalla mig för Onsalasonen.  

P4 Göteborg...

Imorgon medverkar jag och Madelene i P4 Göteborg.

Runt 12:30 kan man höra oss framföra en låt. Vi kommer även prata lite om spelningen på Pustervik, samt om arbetet med skivan.

Lyssna och njut.

Det närmar sig...

För er som missat det;

För ett par månader sedan var jag ute på en promenad. En liten bättre sådan än vanligt, får jag säga. Jag hittade nämligen en tvål. Ingen flytande, utan en helt vanlig, lite rosaaktig, tvål. Den låg på trottoaren.

Jag stoppade den givetvis i fickan och tänkte inte mer på det. Inte till en början i alla fall. Men senare på kvällen, när det var dags att göra sig i ordning för natten, kom jag åter att tänka på tvålen. Jag bestämde mig för att använda den.  Jag tvättade ansiktet och händerna. Det kändes bra. Huden blev inte så där torr som den kan bli. Istället kändes den smidig och len.

Jag har använt tvålen sedan dess. Varje morgon, varje kväll. Ibland även innan vissa måltider. Jag är otroligt nöjd.

Det är en väldigt dryg produkt. Och tur är väl det. Jag har nämligen insett att tvålen inte enbart gör mig ren. Nej, den gör något mer. Och då pratar jag inte om att den bevarar fuktigheten i min hud. För varje gång jag jobbar upp ett lödder, tvålar in ansiktet, händerna, sköljer av med ljummet vatten, så känns det som att något försvinner. Att det som en gång var jag, träder fram mer och mer.

Det sista året har varit lite märkligt. Jag har inte känt mig helt frisk. Jag har varit trött och oinspirerad. Men jag är säker på att det vänder nu. Jag har räknat ut att efter ytterligare några veckor med den här tvålen så kommer jag vara helt återställd. Jag kommer vara mitt vanliga jag igen.  Det känns så otroligt skönt. Ja, så skönt att jag skulle vilja fira det med er. Jag skulle helt enkelt vilja visa upp mig för så många som möjligt. Därför har jag beslutat att det är dags att ställa sig på Pusteviksbarens scen igen.

Den 21 april kl 20:00 är det bara att glida in genom Pusterviks dörrar i Göteborg. En stund senare får jag sällskap av en fin orkester på scenen. Vill ni lära er namnen på dessa personer, så är det följande:

Johan Birgenius            Trummor

Niklas Andersson            Gitarr

Madelene Fhager            Piano

Anders Ljungberg            Bas

Tomas Dahl                        Gitarr

Vi kommer bjuda på en föreställning som heter duga. Nya bitar blandas friskt med äldre milstolpar. Helt fantastiskt festligt kommer det att bli. Och hela kalaset kostar enbart 50 pix. Läskigt billigt, om ni frågar mig.

När ni läser detta är ju även arbetet med nästa skiva i full gång. Det känns nästan för bra för att vara sant. Låt oss fira även det under spelningen. Och så får vi inte glömma våren. Den är också värd att firas den 21 april. Givetvis kommer tvålen att finnas på plats.

 

3 låtar, 1 finger...

Igår spelade Anders bas tills ett finger föll av. 

Jag var snabbt framme med en burk med is. I den la jag hans finger. 

Tillsammans åkte vi sedan till Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I taxin dit pratade vi om hur bra det hade gått. 

"Det låter ju helt fantastiskt", sa vi båda i mun på varandra. 

Då Anders ena hand var inlindad i en fuktig frotéhandduk, hade han lite svårt att få upp sin plånbok ur jackfickan. Jag fick därför betala taxichauffören. 

Hur som helst, en duktig läkare sydde fast fingret, och sen bar det iväg hemåt genom göteborgskvällen. 

Tre låtar hann vi med innan olyckan var framme. Nästa gång tar vi den fjärde.

På bilden kan man se att fingret sitter lite löst.

Kaffetåren...

Ingen tår är som kaffetåren. Det kan jag skriva under på när som helst, men ibland är det extra härligt att dricka kaffe. Det gäller exempelvis dagar som den här.  Åter igen har jag nämligen startat dagen på ett ypperligt sätt. Anledningen till det ser ni här bredvid. Ett fantastiskt gott kaffe från Johan & Nyström. Det är bara att köpa, mala och njuta.

Nu ska jag laga mat på ingenting. Sen bär det iväg till studion.

Basdagen...

Igår repade vi. 

Shit mama, det kändes fint. 

Vi spelade igenom låtarna inför den 21/4 och drack lite vin ur plastglas. 

Nu bär det snart iväg mot Majorna och studion. Det är nämligen dags att spela in bas på fyra låtar. Vi får se hur långt vi hinner idag. 

På bilden här bredvid saknas Niklas. Han är och snyter sig. 

Mot replokalen...

Snart ska jag ge mig ut i göteborgskvällen. Det är dags att spela igenom låtarna inför spelningen på Pustervik om en vecka. 

Jag har snajsat ihop en, vad jag tror, fin låtordning och jag är oerhört sugen på att få gapa och viska lite i en mikrofon just nu. 

Ett dygn i Slottsskogen...

Jag tog en promenad genom Slottsskogen igår. Parken var full av folk. När jag passerade två par i 40-årsåldern blev jag nästan knockad av en kubbpinne. Den missade mitt huvud med endast ett par decimeter. Trots detta ville den ene mannen att jag skulle kasta tillbaka pinnen, men jag vägrade. Otur för mig. En av kvinnorna blev nämligen väldigt upprörd. Hon kastade varenda kubbpjäs hon fick tag på efter mig. Jag lyckades nätt och jämnt klara mig undan utan att bli träffad. Jag blev en smula irriterad, så jag stal jag deras grill. 

Jag rusade fram, plockade upp grillen i famnen och satte av för allt vad jag var värd. Grillen var lite varm, men det sket jag i. Paren började jaga mig. Några tonårsgäng som satt och drack öl på gräsmattan började hurra och vissla. Detta fick mig att springa ännu fortare. Avståndet mellan mig och mina förföljare ökade. När jag sprang runt ett krön kastade jag mig in i en rhododendronbuske, och med grillen i famnen (och andan i halsen) kunde jag se männen och kvinnorna rusa förbi. 

När jag satt där och tryckte under busken började jag bli lite skärrad. Jag vågade mig helt enkelt inte ut igen. Tanken på att möta mina fiender beväpnade med träpinnar fick mig att stanna kvar på mitt gömställe. Ja, det är inte förrän nu, nästan tjugofyra timmar senare, som jag är hemma igen. Jag är hungrig, smutsig och trött, men jag har kvar grillen. Den står på balkongen. Jag känner mig lite illa till mods när jag tittar på den. Men det var faktiskt de som började! 

Trumma av kossa...

Det räcker att slänga ett öga på den gigantiska ko-trumman som Pär släpat hem från Tyskland, för att inse att den måste vara med på inspelningen. 

Johan fick därför ägna en eftermiddag och kväll åt att läxa upp trumman. Allt fångades på tejp och kommer att användas i låten Skotthål & feber. 

En bra morgon...

Jag har ägnat den senaste timmen åt att komma på något vackert att skriva angående bilden här bredvid. Jag har nu insett att bilden måste få tala för sig själv. 

Jag är hur som helst oerhört stolt över att ha skapat detta underverk. 

För någon vecka sedan spelade jag, Madelene och Johan några väl valda bitar på Kontiki i Göteborg. Samma kväll hade de trevliga herrarna Robin Färdigh och Alex Bengtsson från Rivaliserande Stenar releasefest för sina diktsamlingar. Vi nöjde oss dock inte med att fira författarna. Vi passade även på att göra lite reklam för vår spelning på Pusterviksbaren vid Järntorget i Göteborg. 

Nu passar jag på att göra det igen. Den 21 april är det som gäller. 50 kronor kostar det. Kommer bli snajsigt som bara den.

En hjälpande vän...

När jag klev ur hissen idag fick jag syn på någon som satt och väntade på mig. Det var härligt. 

Tillsammans med svanen har jag nu ordnat så att vi kan fortsätta inspelningen av plattan. 

Den 15 april är det dags att lägga bas på fyra låtar. 

Killen som ska göra det kallar sig för Anders Ljungberg. Vad han heter på riktigt är det ingen som vet. Tydligen inte ens hans flickvän. Hon kallar honom kort och gott för Ljungberg. 

Nu ska jag ut en sväng. Eventuellt följer jag svanen ner till kanalen.

Vetesaliv...

Idag har jag åkt pendeltåg. Bredvid mig satt en äldre herre. Han åt kanelgifflar. Flera stycken.
Då och då vände han sig emot mig och blåste smulor. När det var dags att kliva av hade jag hela knät fullt av bullrester och gubbspott.

Jag såg en hand...

Jag svär att jag såg en hand. En vit, nästan genomskinlig hand. Den kom ut ur väggen, greppade något, och var sedan borta. Jag tror att det var en kvinnohand. 

Jag återkommer när jag vet mer.

Äntligen hemma...

Efter bara ett par steg ute på gatan kände jag den. Stenen. Den låg i skon. Precis under hälen. Jag gjorde ett par tafatta försök att skaka ner den under hålfoten utan framgång. Eftersom jag var sen bestämde jag mig att strunta i den. Jag bet ihop och trampade iväg.
Efter 20-30 minuter var hälen helt bedövad. Det var med andra ord bara att traska på som vanligt. Därför hade jag nästan glömt av stenen när jag ett par timmar senare snörade av mig skorna på hallgolvet. Jag blev inte så lite förvånad när jag upptäckte att jag under dagen skavt fram ett mönster. Tittade man noga på den lilla biten av granit kunde man ana ett ansikte.
Detta kanske skulle kunna vara en tillfällighet, men inte. Jag svär nämligen på att det är min kompis Niklas ansikte. Jag tror även att han ligger bakom detta. Eller, jag vet att han ligger bakom. Han skulle säkerligen bara informera mig om att han är hemma igen efter veckan i Egypten. Ett bra sätt tycker jag, då det börjar bli lite tjatigt att bara kommunicera via mail och sms.

Jag kommer låta tillverka ett halssmycke av stenen. Niklas kommer bära det under spelningen på Pustervik den 21 april.

Chakadum-chakadum-chaka-dum-dom-dum

Fyra låtar har herr Johan Birgenius trummat till än så länge. Pär Hagström sprang fram och tillbaka mellan mikrofonerna och rec-knappen. Det var härligt att se. Han sprang så fort att svetten droppade på golvet. Givetvis lyckades jag slinta i en liten pöl. Slog mig ganska illa.

Pär sa att jag kunde smaka på hans tyska apelsinjuice. Då kändes allt bättre. 

Herre jisses...

Johan heter en jazzgosse jag känner. Han spelar trummor på den kommande skivan. 

Johan är inte enbart en väldigt duktig trummis. Han är även oerhört stark i fingrarna. Eller, nyporna snarare. Lägg märke till cymbalerna som omringar trumsetet. Dom har Johan format för hand. Jag har själv sett honom göra det. Den lilla fina till höger har han till exempel tillverkat av en gammal kaffekittel. Utan verktyg, enbart med sina bara händer. Mäktigt!

Pustervik...

Det är dags att kliva upp på en scen igen. Det blir ett sätt att fira att arbetet med den nya skivan äntligen är igång. 

Tomas blev så här glad när jag frågade om han ville ställa sig bredvid mig på scengolvet på Pusterviksbaren i Göteborg den 21 april.

För er som är sugna på att ta del av den fantastiska aftonen; dyk upp runt 20:00, langa över en 50-lapp till killen eller tjejen i kassan och njut sedan av kvällen.

Det är inte bara Tomas Dahl som är hjälpsam. Även Madelene Fhager, Anders Ljungberg, Niklas Andersson och Johan Birgenius kommer göra den 21/4 till en magisk tillställning.

Nog om detta. Nu ska jag rusa iväg för att spela in.

Första dagen avklarad...

Idag har Johan Birgenius spelat trummor i en finfin liten studio i stadsdelen Majorna i Göteborg. Själv har jag suttit på en turkos stol, druckit kaffe, försökt säga något smart, nynnat en smula och njutit av att äntligen vara igång med inspelningsarbetet. 

Pär Hagström heter filuren som äger studion. Han kommer fungera som någon sorts styrman. Själv ska jag försöka ta på mig kaptensmössan. Vi får se hur det går. 

Idag har vi hur som helst lämnat hamnen. Det känns stort.

Nu ska jag lyssna på El Perro Del Mar. 

Sen ska jag sova.

Alf Robertson

Den 13 maj 2008 träffade jag Alf Robertson på Hisingen. 

Det var en stor dag. För mig eftersom jag fick det stora nöjet att sitta på huk bredvid en av mina förebilder. För Alf eftersom han gjorde sitt första scenframträdande på flera år. Tyvärr blev det även ett av hans sista.

I Mexiko

På ett klibbigt scengolv spelade jag, Tomas, Niklas, Madelene, Tom och Pontus låten I Mexiko. I publiken satt Cia med sin dyra mobiltelefon. Hon filmade detta. Med tanke på hur mycket Cias telefon kostar blev det inget vidare. Men färgerna är fina. Precis som låten. Efteråt gick vi ut i snöslasket på Kungsportsavenyn. Det var i mars. Året var 2008. En härlig tid.

Välkommen.