Helena Wetterberg 1941-1964

Vi är många som minns Helena Wetterberg, men en del minns henne inte alls. De vet helt enkelt inte vem hon är. Eller var, kanske jag ska säga.

Helena Wetterberg föddes i Göteborg i början av 40-talet.

När hon var en minut gammal visste hela sjukhuset vem hon var. När hon var fem minuter gammal kände hela Göteborg till henne. Hon föddes nämligen med väldigt långa ben. Jag menar, väldigt, väldigt långa ben. Hon vägde strax över 4.000g men hennes ben var ungefär en meter långa. Kanske till och med lite längre.

Detta skulle kunna vara historien om ett freak som kom till jorden, men så är inte fallet.

Under de kommande åren växte hon upp och blev, vad man säger, Göteborgs vackraste kvinna. Dessvärre även den mest kända. Hennes långa ben gjorde henne nämligen berömd långt utanför stadens gränser. Hon blev ett av stadens största turistmål. Under tonåren hade hennes ben lagt beslag på inte mindre än 87% av hennes längd.

Hela Helenas uppväxt bestod av att fotograferas, intervjuas, pekas på och allt annat som hör kändisskapet till. Trots detta försökte hon leva så normalt det bara gick. Hon tackade artigt nej till alla frierier och levde ensam i sin lägenhet intill Mariaplan. Hon arbetade som florist och fick dagligen besök av beundrare och nyfikna.

All denna uppståndelse blev till slut för tung att orka med. När båda Helenas föräldrar tragiskt gick bort i en trafikolycka under en bilsemester var hennes krafter slut. Hon orkade inte med det offentliga livet längre. Tänk er Greta Garbo. Eller Agnetha Fältskog långt innan denna ens kunde stava till Björn och Benny. Hon bestämde sig för att lämna sitt dåvarande arbete och började istället försörja sig med att tillverka fyrverkeripjäser i en mörk lokal på Hisingen i Göteborg.

Detta gick till en början väldigt bra. Varken fabrikens ägare eller någon av de anställda var det minsta intresserade av att avslöja sin nya medarbetare. Nu började Helena andas ut så smått. Men säg den lycka som varar för evigt...

Efter omkring sex månader på fabriken började ryktet plötsligt att sprida sig. En tidigare anställd var bitter över att ha blivit avskedad efter att ha smugglat ut svartkrut, och ville hämnas. Att avslöja för allmänheten att ingen mindre än Helena Wetterberg arbetade på fabriken skulle få människor att bege sig till Hisingen och, förhoppningsvis, störa produktionen. Kanske till och med få den att upphöra helt.

Att det var Helena som avslöjat smugglaren bidrog också till att detta skulle var den perfekta hämnden.

Dagen då den första artikeln gick att läsa i landets tidningar kunde man inte ana någonting. Helena var låg och besviken, men annars var hon precis som vanligt. Hon arbetade flitigt och noggrant. Ingen blev förvånad över att Helena valde att jobba över. Under natten var emellertid katastrofen ett faktum. Helena var ensam i fabriken när olyckan var framme. En del påstår att det var en olyckshändelse när hela byggnaden flög i luften. Andra menar att det var Helena som tröttnat, att hon slarvat avsiktligt med krutet. Hela fabriken jämnades med marken, och man kunde inte finna några rester eller spår av Helena.

Det har länge diskuterats angående en minnessten eller liknande. Än så länge har inget hänt. Vi som känner till Helenas historia anser emellertid att det är dags.