Detta är en Comeback Special. Fast utan läderkläder. Ja, till och med utan en Hagströmgitarr. Inte ens en välkammad frisyr finns att visa upp. Och det är inte 1968. Istället är det skitiga gamla nylonsträngar, smala jeans och knullrufs. Året är 2009. Och det är dags att gå upp i ringen igen. Det är ingen världsartist med smak för feta smörgåsar som har huvudrollen. Det är en tanig figur som biter ihop tänderna när han sover.

onsdag 31 mars 2010

R U D V A L L kräks...

Det händer att man tröttnar på sig själv.
Åtminstone gör jag det. Det var helt enkelt det som hände.
Där har du, som ramlat in här titt som tätt efter november, din anledning till att sidan inte har uppdaterats. Jag tröttnade helt enkelt på mina egna texter om hur väldigt bra det gick att spela in, hur jävla mycket jag gillade Wilco, eller nån annan konstighet som jag råkat ut för.
Detta är inte något jag tycker är märkligt. Jag anser att fler borde göra det. Dra sig undan ett tag. Andas i en påse. Lugna ner sig.
Läs en bok istället för att uppdatera din facebookstatus. De flesta skiter trots allt i om man badar bubbelbad, dricker Chai Latte, tänder doftljus och lyssnar på Sade. Det är inte så spännande att läsa om hur "perfekt" och sterilt andra lever sina liv.
Lika lite ger det att läsa om hur fantastiska personerna som spelar på min skiva är, och har varit under inspelningen. Jag dyrkar dem allihop, men varför ska jag skriva det varje gång jag varit i studion? Det kommer alla som vill ändå få höra när det är dags.