På fötter igen...

Skorna stod bredvid varandra på hallmattan.

Det var söndagkväll och jag var på väg.

Natten gick långsamt.

Jag lyssnade på musik, såg de sista avsnitten av Sopranos, knäppte på gitarren, åt en morot.

Jag var påklädd,

förväntansfull

och beredd.

Några regndroppar slog mot fönsterrutan.

Det gjorde mig ingenting.

En och annan bil passerade på gatan utanför.

Jag kom att tänka på nätterna då jag som barn låg vaken hemma hos min farmor och farfar.

Jag kan än idag minnas ljudet av de blå bussarna som då och då stannade till.

Minns ljudet av dörrar som öppnades, och motorljud som växte och dog bort.

Jag sneglade på klockan. Det var inte långt kvar nu.

Borstade tänderna.

Blötte ner händerna och drog dem genom håret.

Tog på mig en skjorta över linnet.

Jag såg ljuset komma över hustaken.

Jag såg hur en hel stad sträckte på sig.

Jag hörde hur ett helt land knakade och vred på sig.

Jag viskade "god morgon". Jag tänkte "äntligen".

Tog på mig skorna och gick ut.

Andades in luften.

Den doftade ännu av sommar.

Kände man efter kunde man även känna lukten av forexkontor, festivaltält, rosévin och espandrillos.

Grejen var att lukten nästan var obefintlig nu.

Den fanns mest där som en påminnelse om något som varit.

Jag gick nedför gatan.

Semestern var över.

Det stod "måndag" över hela himlen.

Livet kunde åter igen ta sin början.