Glasögonorm...

Jag drömde i natt.

Jag har haft samma dröm flera nätter i rad.

Den utspelar sig hemma i min egen hall. Och jag är vilse.

Jag befinner mig mitt i rummet och letar efter en dörr ut, men det finns ingen.

I ena hörnet står Tomas Dahl i en hemmagjord Alf Robertson t-shirt. Han spelar på en av mina gitarrer. När jag frågar honom om vägen ut svarar han inte.

Intill en annan vägg står ett par jag inte känner. De kysser varandra.

Hon håller hans ansikte mellan sina händer. Hans armar hänger ned längs sidorna.

När jag går emot dem vänder hon sig plötsligt emot mig. Hon ber mig att känna på hans kinder. De är, som hon säger, de lenaste kinder man kan tänka sig. Jag ryggar tillbaka, då män utan skäggväxt skrämmer mig mer än lösa hundar.

I ett hörn får jag syn på ett par kryckor. De har tillhört min mamma. Det är samma kryckor som hon använde efter att ha fallit på en isfläck utanför Mölndals sjukhus då hon väntade mig.

Jag tar en av kryckorna och börjar slå mot golvet. Jag slår och slår i ett försök att ta mig ut. Efter någon minut har jag lyckats slå upp ett hål i parketten. Hålet är stort som en cd-skiva.

Jag ser en kvinna i 80-års åldern sitta där nere. Jag ropar efter henne. Hon tittar upp , men svarar inte. Vi ser på varandra en stund, sedan tar hon av sig sina glasögon. Hon sträcker dem upp genom hålet och jag tar emot dem. Jag håller dem i händerna en stund innan jag tar dem på mig. Ljuset blir starkare och starkare. Snart känns det som att titta in i solen.

Det är då jag vaknar upp i min säng. Jag har fortfarande kvinnans glasögon på mig. Jag sträcker mig efter en kamera som ligger på golvet bredvid. Jag tar en bild av mig själv.

När blixten slår emot mig

vaknar jag igen.