Så kan det gå...

För ett par år sedan skrev jag ett kortfilmsmanus. Det handlade om en trollkarl det gick lite snett för. När han övade en kväll råkade han såga itu en kvinna på riktigt.

Jag har inte tänkt på detta manus på länge. Förrän idag. Eller förrän i natt snarare. Då ringer nämligen min telefon. När jag svarar är det en mansröst som talar långsamt och lite hest. Först snackade vi lite allmänt, men efter ett tag hörde jag att han grät. Att han snyftade lite mellan meningarna. När jag frågade hur det stod till ville han först inte berätta. Det var flera minuter senare som jag kunde lista ut att det hade med mitt manus att göra. Det visade sig att han var skådespelare. Eller arbetslös skådespelare, kanske jag ska säga.

Klockan var 04:15 ungefär när han började berätta på allvar. Då hade vi pratat ganska länge.
För ett par veckor sedan hade han varit med om en filminspelning. Han spelade trollkarl. Ja, ni fattar vart jag är på väg..? Han berättade att först kom det sågspån, sen skriket. Och sen kom blodet. Dropp, dropp, dropp. Han hade inte sovit sedan dess. Så fort han slöt ögonen kunde han höra en såg arbeta sig igenom en spånskiva. På dagarna vågade han knappt sätta ner fötterna, eftersom han var rädd att trampa i blodspill. Givetvis var han även livrädd för att bli dömd för mord. Därför hade han lämnat allt, familj, hem, vänner, och gömt sig där han hoppades att ingen kommer att leta.

Varför han ringde mig? Jo, det är väl ganska självklart? Han ville att jag skulle ta hand om hans familj. Att jag skulle se till att hans fru och döttrar hade mat på bordet. Att de hade råd att betala hyran, köpa kläder, och så vidare, och så vidare. Givetvis kunde jag inte göra annat än att lova honom det. Jag känner ju trots allt att lite av detta är mitt fel.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har inte råd att ta hand om en hel familj. Inte som det är nu i alla fall. Det verkar som att jag är i behov av ett arbete.