Efter bara ett par steg ute på gatan kände jag den. Stenen. Den låg i skon. Precis under hälen. Jag gjorde ett par tafatta försök att skaka ner den under hålfoten utan framgång. Eftersom jag var sen bestämde jag mig att strunta i den. Jag bet ihop och trampade iväg.
Efter 20-30 minuter var hälen helt bedövad. Det var med andra ord bara att traska på som vanligt. Därför hade jag nästan glömt av stenen när jag ett par timmar senare snörade av mig skorna på hallgolvet. Jag blev inte så lite förvånad när jag upptäckte att jag under dagen skavt fram ett mönster. Tittade man noga på den lilla biten av granit kunde man ana ett ansikte.
Detta kanske skulle kunna vara en tillfällighet, men inte. Jag svär nämligen på att det är min kompis Niklas ansikte. Jag tror även att han ligger bakom detta. Eller, jag vet att han ligger bakom. Han skulle säkerligen bara informera mig om att han är hemma igen efter veckan i Egypten. Ett bra sätt tycker jag, då det börjar bli lite tjatigt att bara kommunicera via mail och sms.
Jag kommer låta tillverka ett halssmycke av stenen. Niklas kommer bära det under spelningen på Pustervik den 21 april.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar