Pölseland...

I morgon blir det Köpenhamn. Ska kolla in Depeche Mode.
Vet inte varför jag blir av med min Depeche-oskuld först nu. Jag fick deras skiva Some Great Reward när jag var åtta år och har lyssnat troget sedan dess. Nu är det hur som helst dags. Ska bli fint.
Passar nog även på att besöka Sonic Youth-utställningen i Malmö en andra gång.

Vid vattnet...

Det är en bra dag.
Jag traskar omkring.
Lite senare lämnar jag staden. Åker till havet.
Letar upp nyckeln.
Dricker vatten och väntar.
Dödar en myra.
Äter makrill och potatis.
Byter lakan.
Somnar efter att ha släppt in sval kvällsluft i hela huset.

Det sista jag hinner tänka är att jag ser fram emot att få fortsätta inspelningen av skivan.

Tjock vän...

Idag har jag irrat omkring på stan utklädd till min låtsaskompis.
Det kändes konstigt. Han blev så mycket bättre bemött än vad jag brukar bli.
Just nu orkar jag inte tänka på hur det skulle vara att behöva hoppa i fatsuiten så fort man ska lämna lägenheten. Speciellt inte varma dagar som den här. Jag får nöja mig med att vara jag.

Ikväll blir det Social Distortion. Jag kommer gå som mig själv. Eventuellt kommer mitt sällskap Johan, att göra det samma.

Mozmåndag...

I december 1997 befann jag mig på Lisebergshallen i Göteborg och bevittnade min första Morrissey-konsert.

I måndags var jag på plats igen. Det var varmt och jag fick höra en grym The Loop.

På vägen hem nynnande jag på Smiths-låten Some Girls Are Bigger Than Others. Det var fortfarande varmt, men lättare att andas.

Jag och Steven Patrick var bättre kompisar 1997 än vad vi är idag, men så länge han spelar Why Don't You Find Out For Yourself, kan jag tänka mig att ses då och då.

I morgon går jag och Trumjohan och kollar in Social Distortion. Det ni!

Rast...

Pär har åkt till Tyskland på semester.

Därför har vi en liten paus i inspelningsarbetet just nu.

Efter det kör vi vidare med ytterligare tre grunder.

Jag fördriver den lediga tiden med att skriva nya låtar, samt med att få ordning på texterna till de gamla.

I kväll kommer jag dock ägna min tid åt lite rock 'n' roll från Australien. Här får ni ett skönt klipp att njuta av.

Blind Love...

Jag minns inte så noga.

Det var en motorväg.

Det är jag säker på.

Det borde ha varit på en buss.

Hur som helst, det var natt och du var säkert där.

Jag vet att du inte satt bredvid mig, men antagligen låg du och sov nånstans.

Antagligen på sätet bakom mitt.

Antagligen med din jacka, eller en kasse med cd-skivor som huvudkudde.

Jag kunde inte sova.

Du hade tjatat i timmar om den där tjejen som inte ville ha dig.

Du sa att det var skönt att prata med mig, att jag var bra på att lyssna.

Inget kunde vara mera fel. Det enda jag satt och funderade på var om Tom Waits låten Blind Love var med på Rain Dogs- eller Swordfishtrombones-plattan.

Jag minns inte varför.

Men jag minns att jag visslade på den när jag befann mig i den där lägenheten utanför Borlänge.

Jag har för mig att din bror bodde där. Eller om det var min bror.

Jag är hur som helst säker på att vi eldade upp mängder av brev.

Vi la dem i en kastrull och tände på.

Du satte på köksfläkten samtidigt som du viftade med en tidning under brandvarnaren.

Jag stod bredvid kastrullen, beredd att slänga på ett lock om lågorna blev för höga.

Och jag visslade på Blind Love.

Antagligen föll en del av mitt minne ner i den kastrullen.

Allting är så otydligt.

Men jag vill minnas att någon kom in genom en dörr.

Det var nog ingen överraskning, för jag är säker på att jag någon sekund tidigare hade hört samma person nysa.

Och jag minns att jag hann säga prosit innan jag fortsatte att vissla.

Bock och bug...

Stort tack till alla som dök upp i Bältesspännarparken igår. Det var lite kallt, men en finfin kväll. Jag och bandet hade en härlig stund på scenen.

Hoppas vi ses snart igen.

Nu står det nubbe på schemat.

Ut i solen...

Nu går jag.

Ska köpa strängar och två säkringar.

Sen blir det soundcheck.

Sen väntan.

Sen magi.

Tuff natt, hård morgon...

Jag låg vaken i natt. Det var regnets fel.

Det slog helt enkelt för hårt mot sovrumsfönstret.

Och sen dök dagisbarnen upp.

Helt klädda i galon växte dom upp som svampar ur asfalten.

Den inhägnade gården nedanför mitt fönster fylldes till bredden. Deras röster överröstade skyfallet.

Efter en stund fick jag nog.

Jag öppnade upp fönstret, lutade mig ut och skrek: Sluta! Sluta! Sluta!

Sedan gick jag och somnade i soffan.

Någon timme senare vaknade jag. Då hade regnet slutat.

De små galonmänniskorna lekte precis som förut. Men regnet, det hade slutat.

Det kommer med andra ord bli en riktigt fin kväll i Bälstesspännarparken senare idag.

Nu tar jag på mig regnjackan och går ut och leker.

Nedräkning...

Efter en tripp till den friska luften är jag nu åter i staden.

Detta firades med ett ypperligt rep igår kväll. Vi körde igenom lite låtar inför spelningen i Bältesspännarparken imorgon kl 20:30. Det kommer bli oerhört tjusigt.

Utflykt...

Jag lämnar staden för havet.

Jag och Depeche Mode säger Goodnight Lovers.

Grannar...

Vi åkte hiss tillsammans.

En långsam hiss.

Vi skulle åka fem våningar. Det kändes som femtio.

Eller femhundra.

Vi pratade inte, men jag lyssnade när du andades genom näsan.

Du höll en tvättkorg i famnen.

När hissen äntligen stannade tryckte du upp hissdörren med ryggen. Sakta.

Jag grävde i fickan efter mina nycklar under tiden.

När jag slutligen kom in i min lägenhet kunde jag inte låta bli att kika ut genom titthålet. Du stod fortfarande ute i trapphuset. Fortfarande med tvättkorgen i famnen.

Plötsligt vände du på korgen. Du strödde tvätten över golvet.

Jag stod kvar och kikade.

Jag såg hur du drog ihop alla kläder, alla lakan och handdukar till en stor hög framför din dörr.

Sedan satte du dig i den.

Nu har du suttit där i fyra dagar.

Du borde vara hungrig.

Kaffetåren 3...

Det var dags att köpa kaffe igen.

Den här gången föll valet på 1 kg bönor från Caffé Circi. 60% arabica och 40% robusta.

Jag har hunnit testa ett par gånger och än så länge är jag inte helt överväldigad. Kanske beror det på att jag har haft sådan tur med mina senaste kaffeinköp, men jag tycker helt enkelt inte att det smakar speciellt mycket.

Så kan det gå...

Mot bingen...

Medan jag lyssnade på sirenerna som passerade på gatan utanför, gjorde jag en pytteliten ljuslykta av frost jag skrapade fram ur frysen. Det blev en stämningsfull kväll.

Jag önskar er allt gott med Joe Tex och I Let Her Get Away.

God natt!

Magisk onsdag...

Det var en fin dag igår.

Den inleddes med kaffe och Steven Sebrings film Dream of Life om Patti Smith. Otroligt bra. Och snygg.

Men så plötsligt befann jag mig i Pärs studio igen. Niklas hade stämt sin gitarr och vi var mitt uppe i inspelningarna.

Niklas var en fena i vanlig ordning. Han satte faktiskt sina saker lite väl fort. Det kändes som att man hade glömt något. Det hade man givetvis inte, så vi drog oss hemåt ett par timmar tidigare än beräknat. Jag firade genom att rosta lite bröd.

Niklas, det här kommer bli grymt. Tack för igår. Bock och bug!

Jag passade även på att föreviga Niklas utrustning. För att förtydliga hur mycket han tycker om att skruva på rattar och trampa på pedaler har jag även fotograferat Tomas prylar.

Helena Wetterberg 1941-1964

Vi är många som minns Helena Wetterberg, men en del minns henne inte alls. De vet helt enkelt inte vem hon är. Eller var, kanske jag ska säga.

Helena Wetterberg föddes i Göteborg i början av 40-talet.

När hon var en minut gammal visste hela sjukhuset vem hon var. När hon var fem minuter gammal kände hela Göteborg till henne. Hon föddes nämligen med väldigt långa ben. Jag menar, väldigt, väldigt långa ben. Hon vägde strax över 4.000g men hennes ben var ungefär en meter långa. Kanske till och med lite längre.

Detta skulle kunna vara historien om ett freak som kom till jorden, men så är inte fallet.

Under de kommande åren växte hon upp och blev, vad man säger, Göteborgs vackraste kvinna. Dessvärre även den mest kända. Hennes långa ben gjorde henne nämligen berömd långt utanför stadens gränser. Hon blev ett av stadens största turistmål. Under tonåren hade hennes ben lagt beslag på inte mindre än 87% av hennes längd.

Hela Helenas uppväxt bestod av att fotograferas, intervjuas, pekas på och allt annat som hör kändisskapet till. Trots detta försökte hon leva så normalt det bara gick. Hon tackade artigt nej till alla frierier och levde ensam i sin lägenhet intill Mariaplan. Hon arbetade som florist och fick dagligen besök av beundrare och nyfikna.

All denna uppståndelse blev till slut för tung att orka med. När båda Helenas föräldrar tragiskt gick bort i en trafikolycka under en bilsemester var hennes krafter slut. Hon orkade inte med det offentliga livet längre. Tänk er Greta Garbo. Eller Agnetha Fältskog långt innan denna ens kunde stava till Björn och Benny. Hon bestämde sig för att lämna sitt dåvarande arbete och började istället försörja sig med att tillverka fyrverkeripjäser i en mörk lokal på Hisingen i Göteborg.

Detta gick till en början väldigt bra. Varken fabrikens ägare eller någon av de anställda var det minsta intresserade av att avslöja sin nya medarbetare. Nu började Helena andas ut så smått. Men säg den lycka som varar för evigt...

Efter omkring sex månader på fabriken började ryktet plötsligt att sprida sig. En tidigare anställd var bitter över att ha blivit avskedad efter att ha smugglat ut svartkrut, och ville hämnas. Att avslöja för allmänheten att ingen mindre än Helena Wetterberg arbetade på fabriken skulle få människor att bege sig till Hisingen och, förhoppningsvis, störa produktionen. Kanske till och med få den att upphöra helt.

Att det var Helena som avslöjat smugglaren bidrog också till att detta skulle var den perfekta hämnden.

Dagen då den första artikeln gick att läsa i landets tidningar kunde man inte ana någonting. Helena var låg och besviken, men annars var hon precis som vanligt. Hon arbetade flitigt och noggrant. Ingen blev förvånad över att Helena valde att jobba över. Under natten var emellertid katastrofen ett faktum. Helena var ensam i fabriken när olyckan var framme. En del påstår att det var en olyckshändelse när hela byggnaden flög i luften. Andra menar att det var Helena som tröttnat, att hon slarvat avsiktligt med krutet. Hela fabriken jämnades med marken, och man kunde inte finna några rester eller spår av Helena.

Det har länge diskuterats angående en minnessten eller liknande. Än så länge har inget hänt. Vi som känner till Helenas historia anser emellertid att det är dags.

En helg i Malmö...

Jag var i Malmö i helgen. Under en nattlig taxiresa genom staden fick jag av någon anledning för mig att öppna chaufförens matlåda som låg intill växelspaken. Detta var tydligen en dålig idé. Han ställde sig på bromsen, skrek och uppmanade mig att genast lämna bilen. När jag försökte be om ursäkt svarade han med att spotta på mig. Han missade ansiktet men träffade halsen. Då blev jag lite irriterad. Jag rykte åt mig hans matlåda, slet av locket och fick till slut upp hans äggsmörgås. Jag tog ett stort bett. Sedan tuggade jag med öppen mun framför honom. Han blev vansinnig och började skaka mig, men på något sätt lyckades jag lirka mig loss. Jag tog mig ur bilen och började promenera längs vägkanten. Han klev ur taxin och ropade efter mig, men jag fortsatte att gå. Efter att ha traskat omkring i tjugo minuter kom jag på att jag fortfarande höll äggsmörgåsen i handen. Jag tog ett sista bett innan jag slängde den i en papperskorg.

Under min vistelse i Malmö passade jag även på att besöka Malmö Konsthall och utställningen Sonic Youth etc.: Sensational Fix. Alla som har vägarna förbi Malmö innan den 20/9 rekommenderas ett besök.

På onsdag ska vi spela in Niklas gitarr på några låtar. Själv ska jag lyssna, njuta, stampa takten och dricka kaffe.

Här får ni en fin bit. Det är Patti Smith och låten We Three.

Dags för ännu en magisk afton...

Jag kan ingenting om fotboll.
Inte ett dugg. Jo, jag känner till att den före detta landslagsspelaren Tomas Brolin har en restaurang med utskänkningsproblem, och jag vet att Centralstationen ser ut som en krigszon efter en del allsvenska matcher. Men jag förstår att sporten innebär så mycket mer.

Därför var det väldigt roligt när det trillade in ett mail för ett tag sedan. Det handlade om UEFA U21-EM i Göteborg. Min första tanke var att "nu äntligen ger de fyra fotbollsträningarna i mellanstadiet resultat", men snart insåg jag att det inte var min högerfot de var ute efter. Det var min väna stämma. Jag fick helt enkelt ett erbjudande om att spela min musik, mina låtar, i Bältesspännarparken den 18 juni.
Där kommer det arrangeras något som de valt att kalla för Fanzone. Hit går man under juni månad om man vill dricka en öl eller två, om man vill kolla på en match på en skitstor skärm, och tydligen även om man vill kolla in ett tjusigt band. Som ni förstår nappade jag på erbjudandet. Jag såg min chans. Äntligen skulle jag få lära mig mer om fotboll. Men inte bara det. Jag såg även min chans att få lära ut. Att få kasta ut lite information i form av ackord och ord, information om hjärta och smärta, om bensin, sjukdomar och ishallar. Se det som ett utbytte, den som vill.

Som vanligt plockar jag med mig mitt finfina band.
De kallar sig för:

Madelene Fhager
Tomas Dahl
Anders Ljungberg
Niklas Andersson
& Johan Birgenius.

Jag har bestämt för mig att hela kalaset kommer att vara gratis. Det ni! Fri entré skojar man inte bort under dessa hårda tider.

Hur som helst; hoppas att vi ses den 18 juni. Magi utlovas i vanlig ordning.

Omogna instrument...

Tja, vad ska man säga..?
Jag är tillbaka i staden igen. Och ja, jag hittade trädet. Och det växte gitarrer på det. De hängde i klasar. I stora fina klasar hängde de ner från grenarna. Omogna.
Till en början blev jag lite besviken. Jag hade vandrat genom den svenska naturen i en och en halv dag. Jag hade druckit vatten ur en liten bäck. Jag hade ätit granskott och övernattat under bar himmel. Men en gitarr är ingen mango. Det går inte att lägga den i fönstret och låta den mogna. En gitarr måste få ta sin tid.
Det var oerhört lockande att rycka ner en när man ändå var på plats, men jag höll mig. Jag tänkte att "nu vet jag hur man hittar hit", och bestämde mig för att det får bli en promenad till trädet när hösten är här.