Så kan det gå...

För ett par år sedan skrev jag ett kortfilmsmanus. Det handlade om en trollkarl det gick lite snett för. När han övade en kväll råkade han såga itu en kvinna på riktigt.

Jag har inte tänkt på detta manus på länge. Förrän idag. Eller förrän i natt snarare. Då ringer nämligen min telefon. När jag svarar är det en mansröst som talar långsamt och lite hest. Först snackade vi lite allmänt, men efter ett tag hörde jag att han grät. Att han snyftade lite mellan meningarna. När jag frågade hur det stod till ville han först inte berätta. Det var flera minuter senare som jag kunde lista ut att det hade med mitt manus att göra. Det visade sig att han var skådespelare. Eller arbetslös skådespelare, kanske jag ska säga.

Klockan var 04:15 ungefär när han började berätta på allvar. Då hade vi pratat ganska länge.
För ett par veckor sedan hade han varit med om en filminspelning. Han spelade trollkarl. Ja, ni fattar vart jag är på väg..? Han berättade att först kom det sågspån, sen skriket. Och sen kom blodet. Dropp, dropp, dropp. Han hade inte sovit sedan dess. Så fort han slöt ögonen kunde han höra en såg arbeta sig igenom en spånskiva. På dagarna vågade han knappt sätta ner fötterna, eftersom han var rädd att trampa i blodspill. Givetvis var han även livrädd för att bli dömd för mord. Därför hade han lämnat allt, familj, hem, vänner, och gömt sig där han hoppades att ingen kommer att leta.

Varför han ringde mig? Jo, det är väl ganska självklart? Han ville att jag skulle ta hand om hans familj. Att jag skulle se till att hans fru och döttrar hade mat på bordet. Att de hade råd att betala hyran, köpa kläder, och så vidare, och så vidare. Givetvis kunde jag inte göra annat än att lova honom det. Jag känner ju trots allt att lite av detta är mitt fel.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har inte råd att ta hand om en hel familj. Inte som det är nu i alla fall. Det verkar som att jag är i behov av ett arbete.

Den 21/4 2009...

Stort tack till alla som kom och såg oss spela på Pustervik igår. Det blev en fin kväll.

Ett extra stort tack till Niklas, Tomas, Anders, Johan och Madelene.

Ett litet tack även till Långe-Johan som tagit bilden.

Radion avklarad...

Precis hemkommen från Hisingen. 

Medverkade i Radiohuset på P4 Göteborg. 

Jag hade det stora nöjet att få sällskap av Madelene. Tillsammans spelade vi två sköna örhängen. Programledaren Hasse Andersson tog väl hand om oss och ett tag kändes det som att vi aldrig ville åka därifrån.

På bilden här ovan ser man att Hasse är lite mer solbränd än jag. Mina ögon är dock lite blåare. 

Hur som helst, alltid trevligt att få hälsa på i Radiohuset. Förhoppningsvis var det inte sista gången.

Nu ska jag dricka kaffe. Om en stund bär det av till Pustervik för soundcheck. 

Onsalasonen...

Den härliga lokaltidningen Norra Halland hörde precis av sig. De ville skriva en liten grej om spelningen imorgon. De har även den goda smaken att vilja kalla mig för Onsalasonen.  

P4 Göteborg...

Imorgon medverkar jag och Madelene i P4 Göteborg.

Runt 12:30 kan man höra oss framföra en låt. Vi kommer även prata lite om spelningen på Pustervik, samt om arbetet med skivan.

Lyssna och njut.

Det närmar sig...

För er som missat det;

För ett par månader sedan var jag ute på en promenad. En liten bättre sådan än vanligt, får jag säga. Jag hittade nämligen en tvål. Ingen flytande, utan en helt vanlig, lite rosaaktig, tvål. Den låg på trottoaren.

Jag stoppade den givetvis i fickan och tänkte inte mer på det. Inte till en början i alla fall. Men senare på kvällen, när det var dags att göra sig i ordning för natten, kom jag åter att tänka på tvålen. Jag bestämde mig för att använda den.  Jag tvättade ansiktet och händerna. Det kändes bra. Huden blev inte så där torr som den kan bli. Istället kändes den smidig och len.

Jag har använt tvålen sedan dess. Varje morgon, varje kväll. Ibland även innan vissa måltider. Jag är otroligt nöjd.

Det är en väldigt dryg produkt. Och tur är väl det. Jag har nämligen insett att tvålen inte enbart gör mig ren. Nej, den gör något mer. Och då pratar jag inte om att den bevarar fuktigheten i min hud. För varje gång jag jobbar upp ett lödder, tvålar in ansiktet, händerna, sköljer av med ljummet vatten, så känns det som att något försvinner. Att det som en gång var jag, träder fram mer och mer.

Det sista året har varit lite märkligt. Jag har inte känt mig helt frisk. Jag har varit trött och oinspirerad. Men jag är säker på att det vänder nu. Jag har räknat ut att efter ytterligare några veckor med den här tvålen så kommer jag vara helt återställd. Jag kommer vara mitt vanliga jag igen.  Det känns så otroligt skönt. Ja, så skönt att jag skulle vilja fira det med er. Jag skulle helt enkelt vilja visa upp mig för så många som möjligt. Därför har jag beslutat att det är dags att ställa sig på Pusteviksbarens scen igen.

Den 21 april kl 20:00 är det bara att glida in genom Pusterviks dörrar i Göteborg. En stund senare får jag sällskap av en fin orkester på scenen. Vill ni lära er namnen på dessa personer, så är det följande:

Johan Birgenius            Trummor

Niklas Andersson            Gitarr

Madelene Fhager            Piano

Anders Ljungberg            Bas

Tomas Dahl                        Gitarr

Vi kommer bjuda på en föreställning som heter duga. Nya bitar blandas friskt med äldre milstolpar. Helt fantastiskt festligt kommer det att bli. Och hela kalaset kostar enbart 50 pix. Läskigt billigt, om ni frågar mig.

När ni läser detta är ju även arbetet med nästa skiva i full gång. Det känns nästan för bra för att vara sant. Låt oss fira även det under spelningen. Och så får vi inte glömma våren. Den är också värd att firas den 21 april. Givetvis kommer tvålen att finnas på plats.

 

3 låtar, 1 finger...

Igår spelade Anders bas tills ett finger föll av. 

Jag var snabbt framme med en burk med is. I den la jag hans finger. 

Tillsammans åkte vi sedan till Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I taxin dit pratade vi om hur bra det hade gått. 

"Det låter ju helt fantastiskt", sa vi båda i mun på varandra. 

Då Anders ena hand var inlindad i en fuktig frotéhandduk, hade han lite svårt att få upp sin plånbok ur jackfickan. Jag fick därför betala taxichauffören. 

Hur som helst, en duktig läkare sydde fast fingret, och sen bar det iväg hemåt genom göteborgskvällen. 

Tre låtar hann vi med innan olyckan var framme. Nästa gång tar vi den fjärde.

På bilden kan man se att fingret sitter lite löst.

Kaffetåren...

Ingen tår är som kaffetåren. Det kan jag skriva under på när som helst, men ibland är det extra härligt att dricka kaffe. Det gäller exempelvis dagar som den här.  Åter igen har jag nämligen startat dagen på ett ypperligt sätt. Anledningen till det ser ni här bredvid. Ett fantastiskt gott kaffe från Johan & Nyström. Det är bara att köpa, mala och njuta.

Nu ska jag laga mat på ingenting. Sen bär det iväg till studion.

Basdagen...

Igår repade vi. 

Shit mama, det kändes fint. 

Vi spelade igenom låtarna inför den 21/4 och drack lite vin ur plastglas. 

Nu bär det snart iväg mot Majorna och studion. Det är nämligen dags att spela in bas på fyra låtar. Vi får se hur långt vi hinner idag. 

På bilden här bredvid saknas Niklas. Han är och snyter sig. 

Mot replokalen...

Snart ska jag ge mig ut i göteborgskvällen. Det är dags att spela igenom låtarna inför spelningen på Pustervik om en vecka. 

Jag har snajsat ihop en, vad jag tror, fin låtordning och jag är oerhört sugen på att få gapa och viska lite i en mikrofon just nu. 

Ett dygn i Slottsskogen...

Jag tog en promenad genom Slottsskogen igår. Parken var full av folk. När jag passerade två par i 40-årsåldern blev jag nästan knockad av en kubbpinne. Den missade mitt huvud med endast ett par decimeter. Trots detta ville den ene mannen att jag skulle kasta tillbaka pinnen, men jag vägrade. Otur för mig. En av kvinnorna blev nämligen väldigt upprörd. Hon kastade varenda kubbpjäs hon fick tag på efter mig. Jag lyckades nätt och jämnt klara mig undan utan att bli träffad. Jag blev en smula irriterad, så jag stal jag deras grill. 

Jag rusade fram, plockade upp grillen i famnen och satte av för allt vad jag var värd. Grillen var lite varm, men det sket jag i. Paren började jaga mig. Några tonårsgäng som satt och drack öl på gräsmattan började hurra och vissla. Detta fick mig att springa ännu fortare. Avståndet mellan mig och mina förföljare ökade. När jag sprang runt ett krön kastade jag mig in i en rhododendronbuske, och med grillen i famnen (och andan i halsen) kunde jag se männen och kvinnorna rusa förbi. 

När jag satt där och tryckte under busken började jag bli lite skärrad. Jag vågade mig helt enkelt inte ut igen. Tanken på att möta mina fiender beväpnade med träpinnar fick mig att stanna kvar på mitt gömställe. Ja, det är inte förrän nu, nästan tjugofyra timmar senare, som jag är hemma igen. Jag är hungrig, smutsig och trött, men jag har kvar grillen. Den står på balkongen. Jag känner mig lite illa till mods när jag tittar på den. Men det var faktiskt de som började! 

Trumma av kossa...

Det räcker att slänga ett öga på den gigantiska ko-trumman som Pär släpat hem från Tyskland, för att inse att den måste vara med på inspelningen. 

Johan fick därför ägna en eftermiddag och kväll åt att läxa upp trumman. Allt fångades på tejp och kommer att användas i låten Skotthål & feber. 

En bra morgon...

Jag har ägnat den senaste timmen åt att komma på något vackert att skriva angående bilden här bredvid. Jag har nu insett att bilden måste få tala för sig själv. 

Jag är hur som helst oerhört stolt över att ha skapat detta underverk. 

För någon vecka sedan spelade jag, Madelene och Johan några väl valda bitar på Kontiki i Göteborg. Samma kväll hade de trevliga herrarna Robin Färdigh och Alex Bengtsson från Rivaliserande Stenar releasefest för sina diktsamlingar. Vi nöjde oss dock inte med att fira författarna. Vi passade även på att göra lite reklam för vår spelning på Pusterviksbaren vid Järntorget i Göteborg. 

Nu passar jag på att göra det igen. Den 21 april är det som gäller. 50 kronor kostar det. Kommer bli snajsigt som bara den.

En hjälpande vän...

När jag klev ur hissen idag fick jag syn på någon som satt och väntade på mig. Det var härligt. 

Tillsammans med svanen har jag nu ordnat så att vi kan fortsätta inspelningen av plattan. 

Den 15 april är det dags att lägga bas på fyra låtar. 

Killen som ska göra det kallar sig för Anders Ljungberg. Vad han heter på riktigt är det ingen som vet. Tydligen inte ens hans flickvän. Hon kallar honom kort och gott för Ljungberg. 

Nu ska jag ut en sväng. Eventuellt följer jag svanen ner till kanalen.

Vetesaliv...

Idag har jag åkt pendeltåg. Bredvid mig satt en äldre herre. Han åt kanelgifflar. Flera stycken.
Då och då vände han sig emot mig och blåste smulor. När det var dags att kliva av hade jag hela knät fullt av bullrester och gubbspott.

Jag såg en hand...

Jag svär att jag såg en hand. En vit, nästan genomskinlig hand. Den kom ut ur väggen, greppade något, och var sedan borta. Jag tror att det var en kvinnohand. 

Jag återkommer när jag vet mer.

Äntligen hemma...

Efter bara ett par steg ute på gatan kände jag den. Stenen. Den låg i skon. Precis under hälen. Jag gjorde ett par tafatta försök att skaka ner den under hålfoten utan framgång. Eftersom jag var sen bestämde jag mig att strunta i den. Jag bet ihop och trampade iväg.
Efter 20-30 minuter var hälen helt bedövad. Det var med andra ord bara att traska på som vanligt. Därför hade jag nästan glömt av stenen när jag ett par timmar senare snörade av mig skorna på hallgolvet. Jag blev inte så lite förvånad när jag upptäckte att jag under dagen skavt fram ett mönster. Tittade man noga på den lilla biten av granit kunde man ana ett ansikte.
Detta kanske skulle kunna vara en tillfällighet, men inte. Jag svär nämligen på att det är min kompis Niklas ansikte. Jag tror även att han ligger bakom detta. Eller, jag vet att han ligger bakom. Han skulle säkerligen bara informera mig om att han är hemma igen efter veckan i Egypten. Ett bra sätt tycker jag, då det börjar bli lite tjatigt att bara kommunicera via mail och sms.

Jag kommer låta tillverka ett halssmycke av stenen. Niklas kommer bära det under spelningen på Pustervik den 21 april.

Chakadum-chakadum-chaka-dum-dom-dum

Fyra låtar har herr Johan Birgenius trummat till än så länge. Pär Hagström sprang fram och tillbaka mellan mikrofonerna och rec-knappen. Det var härligt att se. Han sprang så fort att svetten droppade på golvet. Givetvis lyckades jag slinta i en liten pöl. Slog mig ganska illa.

Pär sa att jag kunde smaka på hans tyska apelsinjuice. Då kändes allt bättre. 

Herre jisses...

Johan heter en jazzgosse jag känner. Han spelar trummor på den kommande skivan. 

Johan är inte enbart en väldigt duktig trummis. Han är även oerhört stark i fingrarna. Eller, nyporna snarare. Lägg märke till cymbalerna som omringar trumsetet. Dom har Johan format för hand. Jag har själv sett honom göra det. Den lilla fina till höger har han till exempel tillverkat av en gammal kaffekittel. Utan verktyg, enbart med sina bara händer. Mäktigt!

Pustervik...

Det är dags att kliva upp på en scen igen. Det blir ett sätt att fira att arbetet med den nya skivan äntligen är igång. 

Tomas blev så här glad när jag frågade om han ville ställa sig bredvid mig på scengolvet på Pusterviksbaren i Göteborg den 21 april.

För er som är sugna på att ta del av den fantastiska aftonen; dyk upp runt 20:00, langa över en 50-lapp till killen eller tjejen i kassan och njut sedan av kvällen.

Det är inte bara Tomas Dahl som är hjälpsam. Även Madelene Fhager, Anders Ljungberg, Niklas Andersson och Johan Birgenius kommer göra den 21/4 till en magisk tillställning.

Nog om detta. Nu ska jag rusa iväg för att spela in.

Första dagen avklarad...

Idag har Johan Birgenius spelat trummor i en finfin liten studio i stadsdelen Majorna i Göteborg. Själv har jag suttit på en turkos stol, druckit kaffe, försökt säga något smart, nynnat en smula och njutit av att äntligen vara igång med inspelningsarbetet. 

Pär Hagström heter filuren som äger studion. Han kommer fungera som någon sorts styrman. Själv ska jag försöka ta på mig kaptensmössan. Vi får se hur det går. 

Idag har vi hur som helst lämnat hamnen. Det känns stort.

Nu ska jag lyssna på El Perro Del Mar. 

Sen ska jag sova.