Patricia Lee Smith...

På bilden till höger ser ni en suddig Patti Smith. Bilden är tagen i Jahrhunderthalle i Frankfurt i måndags.

Jag var där och det kommer jag kunna glädjas åt i resten av mitt liv.

Två av de bästa konserter jag sett har jag avnjutit i Tyskland. För några år sedan såg jag Tom Waits i Berlin, och nu var det dags för Patti Smith i Goethes födelsestad.

Free Money, Gloria, Peaceable Kingdom, Rock 'n' Roll Nigger, Ain't It Strange, Dancing Barefoot, Because The Night, Are You Experienced?, My Blakean Year, Beneath The Southern Cross och en hel rad andra fantastiska versioner av fantastiska låtar, men framförallt en magisk version av favoriten We Three. Kanske extra magisk eftersom en av låtens huvudpersoner satt på scenen. Gitarristen Tom Verlaine från Television finns nämligen med i fru Smiths kompband under den pågående turnen.

Här kommer ett klipp från Stockholm 1976. Njut.

Inte så illa, va?

Äppelvin...

Jag är på väg.

Åker till Frankfurt några dagar.

Tänkte kolla in Patti Smith, dricka öl och äppelvin samt äta min första apfelstrudel.

Jag och Madelene har börjat planera hur vi ska få ordning på resterande låtar till skivan. Det känns finfint. Om en vecka ungefär kör vi vidare i studion.

Vill även passa på att tipsa om herr Mattias Alkberg. Under hösten släpper han skivan Nerverna.

Glasögonorm...

Jag drömde i natt.

Jag har haft samma dröm flera nätter i rad.

Den utspelar sig hemma i min egen hall. Och jag är vilse.

Jag befinner mig mitt i rummet och letar efter en dörr ut, men det finns ingen.

I ena hörnet står Tomas Dahl i en hemmagjord Alf Robertson t-shirt. Han spelar på en av mina gitarrer. När jag frågar honom om vägen ut svarar han inte.

Intill en annan vägg står ett par jag inte känner. De kysser varandra.

Hon håller hans ansikte mellan sina händer. Hans armar hänger ned längs sidorna.

När jag går emot dem vänder hon sig plötsligt emot mig. Hon ber mig att känna på hans kinder. De är, som hon säger, de lenaste kinder man kan tänka sig. Jag ryggar tillbaka, då män utan skäggväxt skrämmer mig mer än lösa hundar.

I ett hörn får jag syn på ett par kryckor. De har tillhört min mamma. Det är samma kryckor som hon använde efter att ha fallit på en isfläck utanför Mölndals sjukhus då hon väntade mig.

Jag tar en av kryckorna och börjar slå mot golvet. Jag slår och slår i ett försök att ta mig ut. Efter någon minut har jag lyckats slå upp ett hål i parketten. Hålet är stort som en cd-skiva.

Jag ser en kvinna i 80-års åldern sitta där nere. Jag ropar efter henne. Hon tittar upp , men svarar inte. Vi ser på varandra en stund, sedan tar hon av sig sina glasögon. Hon sträcker dem upp genom hålet och jag tar emot dem. Jag håller dem i händerna en stund innan jag tar dem på mig. Ljuset blir starkare och starkare. Snart känns det som att titta in i solen.

Det är då jag vaknar upp i min säng. Jag har fortfarande kvinnans glasögon på mig. Jag sträcker mig efter en kamera som ligger på golvet bredvid. Jag tar en bild av mig själv.

När blixten slår emot mig

vaknar jag igen.

Wanted...

Pär är hemma i Sverige igen. Åtminstone finns det folk på gatan som påstår det. Jag ska ta de närmsta dagarna och leta reda på honom. När jag väl funnit honom ska jag släpa honom till studion igen. Semestern är över. Det är dags för lite sweet music.

I kväll blir det dock vin och Alf Robertson för hela slanten. Tomas kommer hit.

R U D V A L L satsar allt...

Det känns helt naturligt när han frågar mig om jag vill tävla. Om jag vill ta reda på vem som kan äta flest potatisar. Han eller jag?

Jag känner honom inte. Vi har faktiskt aldrig träffats tidigare, men jag bestämmer mig ändå för att testa. Han väger lite mer än jag, det kan jag se klart och tydligt, men ändå känner jag på mig att jag kommer att slå honom.

Två och en halv timma senare vet jag. Jag försöker sträcka på mig när jag stolt vacklar därifrån. Det är första gången sedan nutidsorienteringen i mellanstadiet som jag vinner något. Det känns stort.

En torsdag...

Mannen på gatan nedanför ropar "Älskling? Älskling?", upp mot en balkong. Hans älskling svarar inte. Ett kort ögonblick funderar jag på att svara. Jag biter mig i tungan. Bestämmer mig för att spara på rösten. Rösten som en sommarförkylning tagit över. Istället skriver jag "Jag orkar inte mer", med skrivstil på ett papper och låter det segla ned från balkongen. Jag ser det landa framför mannen på trottoaren.

Jag går in och gör kaffe. Anstränger jag mig kan jag känna smaken genom förkylningen. Jag tänker på gårdagen. Dagen då jag promenerade på en kyrkogård i Malmö. Jag sparkade på omogna kastanjer som låg på grusgångarna och drack ljummet vatten ur en flaska. Det var en fin dag. Jag tänker på mannen med rullatorn som önskade mig trevlig resa när jag klev ombord på bussen som skulle ta mig hem.

Jag lyssnar på den nya Wilco-plattan och läser ett kapitel i Autisterna av Stig Larsson. Jag snyter mig och undrar vad det ska bli av den här dagen.

Kanske ägnar jag de kommande timmarna åt att lyssna på The Low Anthem.